Communication
Jag vill bli och vara din hjälte, men det är svårt för jag har ingen hel dräkt att skydda oss med. Att sy ihop den trasiga sömmen kräver tid av slit och engagemang. Inom mig har jag den perfekta designen men den röda tråden i den specialsydda hjältedräkten är över mina tillgångar på pränt. Papper må vara lätt, kommet och förgånget, men kan skära de djupaste och tyngsta av sår. För mig finns inga andra alternativ än att kämpa för att få dräkten klar så fort som möjligt. Frågan är om du orkar eller vill vänta?
En frustrerande känsla som stämde så väl, den fick du ur mig. Det tog en stund men till slut lämnade jag ut den. När jag då gav en invitation om känslan du sökte från mig så gav du ett avslag. En läxa av att lära sig från historien eller brist på tro för oss?
Nu skriver jag känslor förtäcka i ord. Jag önskar att jag var hos dig nu och delade nattens inbrott nakna, utlämnade till varandra. Nu sitter jag ensam helt utlämnad till mig själv och mitt oroliga hjärta. Jag känner mig naken inombords.
En kvinnas doft
Jag hoppar ur duschen med en oomsorgsfull tvättad högerfot och torkar mig. På med lite deo, ett sprut parfym och kläder. Det enda som saknades var hårvax men varför inte pröva lite från en av Johans burkar? Jag öppnar locket och tar en sparsam mängd med hårvax i handflatorna. Sedan uppdagas det för mig via näsan vilka känslor som en gång besatt mitt hjärta. Ett hårvax för män luktade likadant som hennes doft och parfym. Henne har jag inga känslor för längre men den känslan är något jag har känslor för och saknar. Hela kvällen stryker jag fingrarna genom mitt hår som om jag vore någon tonårstjej med frisyrnojja. Jag sitter som en idiot och luktar på mina fingrar och hjärtat tar ett ringrostigt hårt slag.
Hösten kom med evigheten för en person som stod mig så nära, kanske den enda som med samma kött och blod förstod sig på mig och visade det. Jag känner frid av att tänka på henne och hoppas hon har det nu.
Hösten har även kommit med en massa sport, upplösningen utav en medioker men ändå högst intressant allsvenska och med Usian Bolt i närminnet från OS. Innebandysäsongen är i full gång, förutom i vårt lag som öppnat med tre raka förluster och pinsam uppslutning. Känns jävligt trist efter att äntligen vara tillbaka efter skadebekymmer.
Jag skriver verkligen skevt i stil och tid.
Du och jag är miraklet
Du är flickan de sjunger om i sina sånger
Du är kvinnan som åldras i takt med vin
Om du vill är jag din i evighet alla gånger
För i din närhet så finner jag alltid frid
Jag är pojken de aldrig lärde att känna
Jag är mannen som åldras i takt med jord
Om du vill finns jag för att aldrig lämna
Dig med en ängslan eller stukat mod
Vi är kärleken de försöker skapa på film
Vi är kärleken som åldras i takt med tiden
Om du vill så finns vi för alltid till
Med en gemensam själ sammetslen som siden
Månen är min och Teddans polare
Jag sitter förnärvande på min lågt hängda måne som lyser över alla problem en likgiltig ung man kan ha för tillfället.
Här kommer en inledning på ett blogginlägg jag skrev för någon månad sedan men som jag aldrig postade:
"När han sluter ögonen så kan han se henne stå framför sig. Han känner hur hennes djupblåa ögon tränger in genom sina och in i hans bröst. Hennes viskande andetag blir till en sval smekning mot hans rodnande kind. Hon ler mot honom och skapar trafikstoppning i hans hjärtkärl. Han andas allt tyngre och tyngre. Hans fötter är en meter över marken och hans tankar är vita och blanka. Hon vänder sig sakta om och han försöker vidröra henne med sina vädjande ohållna händer, men ty hon sakta bleknar bort och hans kropp faller ned till marken med ett ringande duns. *gäsp*, 05:50 på klockan och i en säng med ett ihopskruvat lakan av en fosterställd ung man, så blir han upphunnen av sanningen igen." -Hjärnspöket Amor.
Den här låten är så sjukt bra, men vem är geniet (galningen) som laddat upp videon med ett sådant bisarrt och visuellt budskap? Om någon vet vad låten heter, skulle jag vara glad att veta så slipper folk tro att man kollar på snusk på internet... (David Letterman-trummisen kör en stand-up-virvel).
http://www.roligaklipp.se/tilde-de-paula-visar-fi-t-n-i-tv,3586.html
Jag läste en artikel angående tjejer i en Slitztidning för cirka två år sedan, det var någon relationsorienterad och rolig (=naiv) artikel om att få killar självsäkra och hur man ska hindra att bränna sig. I en mening skriver den otroligt kloka killen som skrivit artikeln: "Om ni får hem en tjej efter krogen och hon ger dig den bästa avsugningen ni någonsin har drömt om att få, beware, hon har säkert haft 50-tals olika snoppar i sig och siffran kommer att stiga. Alltså, inget flickvänsmaterial!" Jag skulle vilja höra tvärtom-versionen av det där om när en tjej tar hem en kille efter krogen. Finns det ens en sådan tjejtidning? Tror inte feministerna skulle tjuta av glädje...
Långt bak i mitt svaga närminne så har jag för mig att det finns en man som för en slags feminism för männens rättigheter. Det låter onekligen intressant med att framhäva att män har känslor, göra bilden utav män mer känslosam och därmed rättvis. Fan ta de psykfall och sexmissbrukare som förstör för oss andra killar.
En anekdot:
"I have to admit; jag är en ren superkvinna. Jag har faktiskt intalat mig själv att jag klarar allt här i världen och det stärker en verkligen när man ibland känner att man inte orkar."
Det är den nya stjärnan, och ni vet väl vem, eller hur? Mmm, just det, blondinbellan!
Ett låttips såhär i natten: Noice - En Kväll I Tunnelbanan, Stockholmspoesi när den är som vackrast.
Kram på eder alla!
Tog en välförtjänt 12-timmarssömn
I helgen satt jag, Patrick och Victor hos Patrick och grillade, åt och drack gott. Jag hade på mig mina nya Hugo Boss-skor som jag köpt på Best Of Brands i Huddinge för 1198:- (Om någon snuttiz vill se hur de ser ut, skriv till mig FnIzZ), mina Diesel Thaniz-jeans som typ han som vann Idol 2006 brukar ha på sig. Gaahd kommer inte ihåg vad han heter nu. Jag hade även min mörkgröna Fillipa K-tröja på mig som jag köpte på NK.
Jag var så himla trött igår efter att inte ha gjort något på hela dagen, jobbade i tre timmar, och sen var jag heeeelt slut. Jag tyckte att jag hade haft så många eld i järnet (eller vad det nu de gamla säger) så jag sov från 01-13. Dags för mig att ladda batterier nu inför den här härliga veckan. På onsdag ska jag träna med mitt innebandylag och sen i helgen ska jag på fest. Jag vet inte riktigt vad jag ska ha på mig då, någon som har ett bra tips?
Nu äter jag två mackor med smör och ost, sen ska jag hoppa in i duschen och göra mig iordning.
Jag gilar inte när det regnar, för då förstörs min frisyr :( :( Får väl köpa ett paraply på Sturegallerian eller något tihi.
PözZ!
Mer än vad två öron klarar av
Dagens inspirationskälla till denna artikel - en känsla: http://www.youtube.com/watch?v=EBzL4bx18Fk&feature=related
När jag ser på musikvideos från 80-talet, t.ex. Depeche Mode - Enjoy The Silence, får jag exakt samma känsla som om jag vore sju år i kropp och knopp. Nostalgi eller inte, men det är något över det. Det är som en själslig resa tillbaka i tiden då man formade sin vuxna framtid. Jag tänker på mina utnötta Patrick-fotbollsskor, när niggerrutorna blev omdöpta till friskorutor på skolgården och hur jag njöt i kvällsolens sken på västkusten i Danmark med Sanne Salmonsens Kaerligheden Kalder i en repeterad slinga i mitt huvud. Många tänker på att man skulle vilja besöka pojken man en gång var och tala honom till rätta men det behöver inte jag för jag har alltid vetat vem jag är och vad jag står för. Jag ser tillbaka på mitt yngre jag med stolthet. Jag skyller inte ifrån mig.
Jag tycker att karaktären Paul Coffey i filmen Den Gröna Milen är den vackraste människan någonsin skapad på låtsas. Berör mig varje gång.
Ikväll så stal en tjej som hette Angelica min blick på Högbergs. Hon var servitris och jag en slak svensson med arbetarlooken och glansiga spritögon. Chansen att hon messar mig är väl lika stor som att Sverige vinner VM 2010 med Lars Lagerbäck vid rodret. Angelica, vilka ögon som avslöjade det vackra hon bar inom sig! <3
Tillägnad Emma Josefsson... "Fyra års känslor i ord"
En stund i mitt liv, så stod allting stilla
allt som rörde sig var vi, mardrömmen försvann som gjorde oss illa
utan att tala till mig, hördes dina tankar så väl
utan att röra mig, så tog du min själ
du tog mig därifrån, där jag länge förtvinat
ledde in mig i vår, där allt mörkt hade sinat
vi levde i ett vakuum, i en tid som inte fanns
i ett paradisrum, fick vår kärlek en chans
2006
Trånga är mina skor, min akilleshäl är sliten
frågar änglar var hon bor, hon är skild från eliten
platsen där hon finns, är svår att nå
där kärleken vinns, eller var det igår?
töm mina lungor på luft, låt mig andas dig
släck min själsliga törst, dina ögon dränker mig
i mina tankar du bor, känslor för dig jag har
ta av mig mina skor, få mig att bli den jag var
2007
En natt drömde han om, en flicka lik hon i en film
spelandes Ronan Keatings sång, uppe på Sälen Hill
med coverband och sprit, platta frisyrer och blöta kläder
tog hon honom ändå dit, till kärleksstaden av alla städer
med Adidassneakers mot packad snö, doft av hårspray och parfym
gav hon blickar av värmande tö, under den svarta kalla skyn
en natt drömde han om, flickan i hans dröm
där spelades evig sång, där hon var hans hjärtas söm
2008
Drömmar om dig, så varma och klara
de förtrollar mig, så låt dem vara
tankar om dig, så ljusa och rara
de glädjer mig, och är helt underbara
Känslor för dig, så äkta och tunga
de fäller mig, som luft ur min lunga
löftet till dig, som inte besvaras
att jag älskar dig, kommer alltid bevaras
Det ryktas...
I'll be back vänner.
Let it be oh let it be
speaking words of wisdom, let it be.
And in my hour of darkness she is standing right in front of me,
speaking words of wisdom, let it be.
Var finns du Mary?
Jag fick ett mobilnummer förra helgen som jag både vill och inte vill ha i min telefonbok. Jag fick en känsla om att jag borde ta tag i det men till vilken nytta? För exakt fyra år sedan upplevde jag mina absolut gladaste och vackraste av dagar. Knallandes med en vit v-tröja, vita sneakers, blondslingat hår och bredvid en skitsnygg tjej genom söders alla trevliga gator och torg i vårvärmen. Nu knallar jag till och från ett jobb jag inte gillar med svarta slitna skor, ännu slitnare utnötta svarta jeans, med mörkt ovårdat hår och bredvid mig en stor jävla tomhet. Vart tog jag vägen? Vart tog hon vägen? Vart tog Vi vägen? Och det viktigaste av allt just nu; vart leder vägen och med vem?
På ICA där jag jobbar inne i stan så har vi hemkörning till alla pretentiösa östermalmskunder varje tisdag och fredag. Antingen skickar de in ordrar eller så kommer de till butiken, fyller sina kundvagnar och låter de anställda packa ner alla varor i papperskassor. Sedan levereras varorna praktiskt taget in i deras kök där hemma. Varje gång jag jobbar på golvet och hör utropet "hemkörning kassa ett" så skäms jag. Med svansen mellan benen går jag ner till kassan, hälsar artigt på kunden och börja packa ned dennes varor i papperskassar. När jag lagerpackningserfaret packat ned varorna i Tetrisk precision, tar jag emot kvittot där baksidan utav det indikerar vart kunden bor osv. Folk står och glor. Glor, glor och glor. Hon i kassan glor. Kunder glor. Kunden glor mest på en. Den arbetsuppgiften är defenitivt ett av det mest förudmjukande jag har gjort i livet i största allmänhet.
Förra veckan så fick jag lite nog på det där med att komma ned och slicka arsle och skämma ut mig med svansen mellan benen. Ska jag skämma ut mig så kan jag alltid göra det med stil. Jag kommer ner till kassan och hälsar på kunden. Sedan säger jag till en kille som sitter i kassan att det här känns som i filmen "Nyckel till frihet". Kunden släppte all koncentration runt omkring och trängde in sin blick i min och sa surt: "Är det verkligen så du tycker att detta är?!" Jag tänkte: "Shit, en av få människor som kunde läsa sig till min inte allt för långsökta men ändå träffsäkra poäng". Jag blajade bort det hela med hjälp från killen i kassan som är rätt flamsig och skön. Nära kicken; svar ja. Förstår ni varför hon blev så sur? Morgan Freeman spelar en gammal kåkfarare som endast kan få jobb som, ja precis, packa-ner-varor-i-kassor-arbetare efter att han muckat från fängelset. Jag kan förstå att hon blev lack. Men nästa gång vi sågs så var det med stor respekt hon hälsade på och förstod mig.
Jag tjänar tvåsiffrigt i timmen på ICA. Jag är int' bitter. Jag har verkligen "entusiasmen" i mig varje gång jag är där.
Jag funderar på att skicka ett sms till det där numret för att ta tag i roten av alla problem. Jag måste gå vidare i livet och inte stå och stampa ner mig six feet under. Hoppas hon har förståelse för mitt oöppnade hjärta som är så stort och trasigt.
Här kommer en högst idiotiskt töntig grej som en inne- och utelista. Alex Schulman, du är en tönt. På riktigt.
Inne:
Snoop Dogg - Sexual Eruption.
EM och jobbet som medföljer.
Min mamma.
Att skratta högt på riktigt i en msn-konversation.
Att jag börjar få falska(?) förhoppningar om att tjejer kollar in mig igen.
Ute:
Bloggar och dess s k stjärnor. Blondinbellan haha, seriööööööst.
Livsmedelsbranchen.
SL och alla dess anställda.
Chipstuttar och chipsmage.
Colaleende.
God natt mina vänner.
Paula de Tildes leende
Doften av blöt asfalt efter ett sporadiskt vårregn på natten. Jag går på vägen hem, berusad i nattens sista stund innan gryningen. Jag kisar upp mot en av väglamporna och ser hur regnet stilla strilar ner på både buskar och ned i mitt vaxprydda hår. Allt är spökligt tyst och tiden ter sig stilla. Jag känner mig så levande inför mig själv, hur varje andetag känns i hela kroppen och min andedräkt visar sig i den fuktiga luften. Det enda som saknas är en lugn och bra låt som sällskapligt kan föreviga detta ögonblick. Jag har känt ett sådant här ögonblick med Emelie, Emma och Alina. Allt är bara betagande stilla och mitt huvud snurrar för att det är nästan för vackert att ta in.
Jag ser på träden med nyutslagna löv. Jag ser hur grönt det har blivit överallt och tänker på hur det såg ut där för tusen år sedan. Vilka gick i mina fotspår och upplevde de känslor jag just då upplevde? Hur kommer det te sig om tusen år? Kommer någon då att få uppleva den känslan? Jag känner efter i mina fickor för säkerhets skull om jag fick med mina nycklar halvvägs hemifrån. Med en föranad lättnad känner jag de taggiga och hårda konturerna med mina fingertoppar och tar lite längre steg.
Jag kommer hem och lägger mig i min obäddade säng. Ensamt stirrar jag upp i mitt vita tak och tycker mig se himlen. Mina tankar snurrar i de mest fantastiska banor och jag känner att äntligen har de dykt upp igen. Mina äkta och sanna känslor för tjejer, kärlek och livet. Nu har jag tro i både mig själv och i andra. Det enda jag saknar nu är att få dela på livets alla underbara och vackra nyanser med någon. Men nu känner jag ingen stress eller otålighet. Nu känner jag lugnet och förhoppningen att det kommer när det passar oss båda.
I mitt nästa inlägg blir det mitt nygamla jag igen med nya iaktagelser av roliga och tragikomiska saker här i världen, tack ni som finns till för mig och ni som tagit er tiden att läsa mina senast rätt så stela och självdestruktiva inlägg.
Kram! /David
Peter Lemarc Jr
Såg du svalorna flyga högt i skyn, över en synvillsprydd blå himmel ovanför våra huvuden? Såg du björkens första löv slå ut i en daggdräpande solig morgon i maj? Kände du lukten av nyklippt gräs när du cyklade barfota längs en kringlande grusväg? Hörde du barnen sjunga och skratta i en aircondtionkall buss 705 mot Stuvsta Station? Hörde du mig säga att jag älskar dig mer än vad jag kan uttrycka mig i ord och sång? Är man förbannad, av att misslyckas gång på gång?
Det är så det går, år in och år ut. Våren kommer som ljuset ur en mörk vintertunnel, med förhoppning om och nyvuxet förtroende för livet att leva. Dofter och värme får människors olika känslofunktioner i kroppen att överstimuleras, bara ben och Glenn Hysén, västkustsbrun i min tv-ruta. När jag tänker på våren tänker jag på en blond kvinna i 30-årsåldern cyklandes med en vit och blommig klänning på sig. Fri. Som svalan omgiven av den falska blå himmelen.
Varför delar så många människor den här känslan av förtvivelse om att aldrig få bli bekräftad utan istället att alltid bekräfta andra? Jag känner en enorm längtan av bekräftelse och kärlek. Så fort man ger den så ryggar den som man tror kan ge dig lyckan. Finns det inga toffeltjejer (kvar) eller? :) Det är bara psykbrudar som får upp ögonen för en, sedan blir man ointressant när man visar att det är allt eller inget som gäller, nästa toyboy att ragga upp och knulla. Sedan går man in på Katrin Schulmans blogg och läser Sofies Mode.
Jag har verkligen fått bilden utav att killar och tjejer är två olika sorters människor som är värdelösa på att läsa av varandra. De djuriska känslorna sitter fortfarande kvar i en till dels intelligent art men är alldeles för starka för att fungera i praktiken. Det finns en för alla säger de. Då säger jag att då krävs en helvetes modifiering för mannen och kvinnan om det ska fungera. Att träffa någon likasinnad är väl ungefär lika stor risk (ja, jag skriver "risk" istället för "chans" eftersom det är dödfött att känna något hopp) som att få alla rätt på lotto... två gånger i livet.
Min olycka har fått mig att göra saker jag inte står för inför mig själv. Jag är riktigt nere "i skiten" som någon fyndigt har kommit på som uttryck, och jag känner bara att fan nej, nu får det jävlar i mig vara nog. Jag hoppas på den här våren. Jag hoppas att jag kan ändra min syn på livet, samtidigt som någon eller några kan få mig att göra mig rättvisa. Jag behöver en känslovarm människa nu. Snart tar allting slut.
Ur min dikt till Emma:
"Löftet till dig, som inte besvaras
att jag älskar dig, kommer alltid bevaras"
Det stinker ifrån en pissoar...
Jag ser mig omkring, ståendes mitt på sergels torg och ser en hel värld av kulturer, stressandes, hasandes, springandes, rullandes och krypandes. Det är invånarna i vår stad. I vår stad av stress och hala egon. Mitt cyniska jag tar överhanden när jag tänker på den stad jag föddes i, staden jag inte velat eller kan lära känna.
Är det någonstans man verkligen kan känna sig riktigt ensam i, så är det i en storstad. Det är så ologiskt det kan bli, men i livet blir det logiskt. Människor överallt, relationer och normer. Trängsel i tågvagnar, köer till de hippaste inneställena runt stureplan, uteliggare som folk skrattar åt, en patetisk livsstil för ungdomar som lever efter vad någon tycker och trångsynta gubbar och kärringar. Jag kan bara inte tycka om den här staden, denna märkvärdiga och självupptagna huvudstad.
På T-centralen tvingas jag gå med resten av ekorrshjulsmänniskorna, se dessa tomma blickar och inpräntade beteenden. Jag går med strömmen fram mot tunnelbanan, där det som vanligt är idioter som går mot strömmen istället för att gå med den på andra sidan av gångtunneln. Man känner sig som någon alpin stjärna när man går slalom och knuffar sig fram, man hoppas varje gång att man inte blir nedslagen av någon. Innan man kommer fram, trött och less, så får man helt plötsligt en punkt.se upptryckt i fejset av en överdrivet ambitiös tidningsutdelare. Men för i helvete, om ni visade hälften av det engagemanget så skulle ni kunna jobba som säljare inom vilken bransch som helst och tjäna pengar på riktigt. Fattar inte hur man kan slänga bort sin tid på det. Lillgammalgrinig som jag är, speciellt i den där gångtunneln på T-centralen, kommer jag fram till spärren för tunnelbanan. Det står killar och män med SL-jackor och patrullerar likt nazister kring Berlin tidigt 40-tal. De glor snett på varenda stackars svensson som tar sin resa till och från sitt arbete som de lärt sig gilla, och vid minsta lilla problemet kring spärren kommer hormonstinta män i lustiga jackor fram och försöker skapa osämja. Alltså den dagen jag går hoppar över en spärr för att hinna med ett tåg, har biljett och en sån där idiot tar tag i mig eller dylikt... inte roligt för denne. De har gjort så mot min mamma när hon hade bråttom hem, ofta man jagar ifatt en svenssonkvinna i 50-årsåldern.
Paus. *Nynnar på en bra låt* "Mmm hmm mm, taking you back to the stars... lala"
Parlamentet är ibland väldigt kul att titta på. Det finns ju många sköna personer som kan skoja om bra grejer. En ny kille, Björn Gustavsson, skulle imitera en brat under en rond och säger följande repliker i en utfrågning från programledare Anders S. Nilsson: B-"Anders, har du varit på White Room?" A-"Nej, jag har aldrig varit på White Room." B-"Alla som är något, hänger på White Room." A-"Hur är White Room, kan du beskriva det?" B-"Man kan inte riktigt komma in, det är mest en kö." A-"Du kan komma in iaf?!" B-"OM JAG KOMMER IN? JAG KOMMER KNAPPT UT! " Magnus Betnér viker sig på andra sidan panelen. Det var så jävla kul när jag såg det här första gången. Jag tänkte: "Yes, äntligen driver de lite med stureplans"ikoner" och wannabes". Efter programmet märkte man att många tyckte att det var lika roligt som jag tyckte det, men att många inte tyckte att det var roligt på det sättet som det ska vara. En tjej på mitt jobb hänger runt alla fjortishak vid stureplan och jag driver med henne varje gång och frågar om hon varit på Laroy i veckan. Kan det bli mer tragikomiskt när hon en dag kommer fram och frågar: "David, såg du parlamentet igår?" Jag svarade ja och då körde hon den "Om jag kommer in, jag kommer knappt ut" och fnissar. Hon tycker att det var kul att han körde den imitationen som om det vore häftigt att vara brat och att det är så det ska vara. Livsstilsidealet för ungdomar i Sthlm. Hon hånar sig själv. Hon står säkert där utanför Laroy en onsdag och fryser i en lång kö med sönderspacklade, osäkra och hala småtjejer och kåta killar som har ölspill på sina skjortor under gåsjackan. Hon är sådant typexempel på en ungdom i Sthlm, hon snackar jämt om utgång hit och dit, här och där och vart man absolut inte kan hänga. Aftonbladets "kilck!" på fredagarna är ju bibeln med Sofi Fahrman och Alex Schulman i spetsen, som bestämmer vad som är "inne" och "ute" här i livet. Stackars arma ungdom.
Nu när jag ändå är i farten, vilket jag inte varit här i bloggen på månader så kan jag väl fortsätta min röda tråd med cynismens slagkraft i en storstad. Fan vad miljön påverkar människor. Stadsmänniskor, de flesta, är ju inte riktigt från vettet alltså. Folk som kommer in till Stockholm utifrån blir ju helt förändrade. De ändrar sin dialekt och sin personlighet för att de inte vill "vara annorlunda". Har några ytligt bekanta som flyttat upp till Stockholm från Halmstad, de hänger på inneställena, ställer upp på så många vimmelbilder de bara kan och sitter säkert ivrigt hemma i sin lägenhet i förorten och scrollar bland bilder på stureplan.se. Fan vad jag ogillar människor ibland. Självupptagna och bekräftelsetörstiga. Hitta er själva så kanske ni slipper jaga en bekräftelse som bara ger en falsk bild utav er själva.
Det finns bra grejer i Stockholm, hör och häpna. Här finns det mesta och man kan gå och titta på fotboll, konserter och ja you name it. Det är väl det som är bra med den här staden. "En blandning av sött och salt" sjunger Lasse Berghagen i hans hyllningssång "Stockholm i mitt hjärta". Så sant som det var sagt om man inte tänker på vatten.
I ett något sentimentalt tillstånd så vill jag förmedla ett budskap.
I en elak värld, bland krig och svek
där ingen blir lärd, där kärlek är blek
I ett fattigt land, bland misär och svält
blir vatten till sand, och hus blir till tält
I en iskall stad, bland våld och hat,
står soldater på rad, där hemlösa tigger mat
I en naiv dröm, bland kärlek och fred,
är orättvisan glömd, och alla ler
Varför ta livet av sig när man inte får höra snacket efteråt?
Ibland undrar jag om det finns ett öde i allt man gör, liksom att allt är förbestämt om hur det ska gå för en här i livet. Ödet gror i en själv över hur man mår, man skapar sina egna öden, det är så jag tror att det är men ack vad jag önskar att det vore annorlunda.
Jag håller minen, gör inga större utsvävningar, iaf så att det inte märks och påverkar andra. Man "accepterar" att man gnetar runt på olika låginkomstjobb och känner innerst inne stor avundsjuka på de lyckliga människor som har energin och den rätta sociala balansen att plugga vidare, ha ett sjyst jobb eller träffa kärleken. Samtidigt som man är avundsjuk, lika mycket unnar man dem det. Iaf skulle man kunna säga något sådant om man visste själv att man lagt sin ribba på ett visst läge och vetat om sina begränsningar. Vet jag vart jag har lagt min ribba och vet jag om mina begränsningar? Mitt naiva jag ser mig själv som unik och talangfull, mitt hjärta är dock för trasigt för att pumpa ut den energin. Jag är i ett ingenmansland.
Det viktigaste någonsin för en människa, är att älska sig själv. Hon ska kunna lita på det hon tycker och tänker. Men om en människa verkligen älskar sig själv fullt ut för att nå lyckligt liv, behöver hon andra som bekräftar att hon gör goda saker för sig själv och andra. I hela mitt liv har jag fått kämpa mig igenom grupptryck, människors brutala elakheter för att bekräfta deras osäkra och hala egon, hur nära och kära tyckt att jag är godtrogen och lat. Även olika vänners okunskap om vem man egentligen är och tro en massa grejer om en utan att tagit reda på fakta. Jag har många många vänner, iaf på pappret, men många få vänner som står mig nära och som vet vem jag är. De är drivkraften i mitt liv.
Jag har fått bra anlag av mina föräldrar, både utseendemässigt och invändigt, lite som att någon där uppe tog det bästa utav dem och satte in det i mig. Men en bristande egenskap skulle självklart åka med. Att helt sakna pondus att göra något utav det man är och vad man kan. Man kanske helt enkelt bara tagit livet med en klackspark och på ett märkligt sätt inte brytt sig om vad andra personer tycker tills man inser konsekvenserna av sitt beteende. Människor dömer en efter minsta lilla grejen. Det är synd för man tar åt sig. Speciellt av dem som står en närmast.
Jag har tröttnat på tjejer. Tjejer har bara gjort ett fett negativt intryck på mig. Det är så sjukt synd för jag älskar dem egentligen. Det finns ingen spänning längre för att man ändå tror och vet att det blir skit allthopa. De inser ju inte vad de går miste om. En ung unik grabb som inte vågar visa det. Om det nu finns en ängel där ute som tillfredställer mitt otroligt stora behov av bekräftelse och kärlek, kanske man blommar ut. Just nu är jag ett rödgult asplöv på sniskan på en höstblöt gren.
Jag är inte självgod, bara äckligt ärlig mot mig själv och mot andra.
Är jag en astronaut?
Du ligger sömnlös en söndagsnatt och vrider och vänder på dig. Du gick upp sent tidigare den här dagen för att du varit och festat hela natten lång och vilat ut dig ordentligt på vilodagen nummer ett. "Shit, är klockan redan 01:20?!" tänker du när du tar fram mobilen i sängen, i vetskap att du nu endast har fem timmar kvar tills du ska rulla ur sängen och göra dig iordning för en ny intetsägande arbetsvecka. Våld föder våld, likaså föder ångest ångest. Ångesten gör att du börjar tänka på allt som gör en negativ påverkan på dig, alltifrån hur chefen på jobbet kör med dig, att du aldrig klarar sista bossen på super mario eller att du blivit illa behandlad av någon som du inte förstår varför.
Du tänker tillbaka och minns saker som haft inflytande på dig som person, tänker på gamla förhållanden och varför det inte blev en andra date med den där snygga rumänskan. "Vad gjorde jag för fel?". "Varför inser hon inte vilken fin kille jag är?". "Gud, varför är det ingen annan än jag som förstår hur jag känner?". Du drar upp en massa gamla känslomässiga sår. Du tycker synd om dig själv. Ensam mot världen ligger du nu i din säng och känner dig mer medveten med och om dig själv än i någon annan situation i livet. Om du bara visste hur lika vi alla är.
Genom att vara på ett visst sätt ger du en mängd intryck till människor i din närhet. Om det så är ett leende till en äldre dam som handlar skinka på ditt jobb till att du surt svarar på någon tjejs fråga som träffar en känslig punkt inom dig. Av alla saker du gör och säger är det inte många gånger du tänker efter om hur personer runt omkring påverkas av det. Du tänker säkerligen mycket på hur folk beter sig och pratar med dig och om dig. Om du går och handlar en snygg tröja på NK och får en liten oskyldig flört av en snygg kassörska, som gör det för att charma en till nya köp senare, så kan du leva på det en hel dag. Bara ett enda positivt intryck kan få dig att må så bra. Du kan bli dumpad med ett sms av någon du älskar, som fick dig att må så bra. Ett negativt intryck kan sitta i... i åratal.
Visst känner vi alla att vissa vill man inget ont med det man gör, men när inser vi att vi gör folk illa? Det är så svårt att tycka synd om andra, när man redan ligger där i sängen en söndagsnatt och känner efter hur man egentligen mår för tillfället. Man gör negativa intryck till världens grej och tror att de som givit en de negativa gör detsamma, men ärligt talat tror jag stenhårt på att de inte ens tänker på det. Man förtränger alternativt glömmer bort saker man gjort som påverkat andra negativt, både att man känner att man gjort fel eller att man inte har känslor för den personen i fråga. Man kan ju uppleva folk som elaka och svin, men hur många av dem är inte precis som du och jag?
Jag har provat att se mig själv i andras ögon för att kunna förstå vilken bild utav mig själv jag ger till andra. Ett sökande efter att verkligen lära känna mig själv. Får jag verkligen ut det jag vill med det jag gör? Hur går jag till väga för att få dem att inse? Är det viktigt för mig och för dem? Jag vill göra något som gör ett ömsesidigt intryck och fortsätta förstå att folk är olika till sätt men väldigt lika inombords.
Utdraget ur min livsordbok:
"Du kan alltid sätta upp normer för hur det ska vara i huvudet, vad som du tror är bäst, men hjärtat kommer alltid att leda din väg emot dina öden här i livet. Lyssna alltid på vad ditt hjärta har att säga innan du bestämmer dig för vad du vill och göra med ditt liv och hur du vill påverka andras."
Pesten mobiltelefoni.
Som vanligt på morgonen är jag extremt morgontrött och irriterad. Jag kanske borde byta alarmsignalen som låter som att hela Istanbul har fest i min säng. Jag hoppar in i duschen, borstar tänderna och gör mig iordning för avfärd mot mitt arbete. Trängselskatten och dålig framkomlighet gör att jag ställer bilen i Huddinge C och åker kommunalt in till och hem ifrån jobbet. Tåget rullar in på perrongen och jag hittar en plats där jag kan sitta och läsa tidningen City. Innan jag ens hinner komma till stationen Stuvsta ringer det på någons mobiltelefon, en extremt irriterande signal och tillslut kan fanskapet svara. "Hej! Nej jag är på väg in till stan... ja precis... hur är det annars då? hur mår barnen?... såg du på Allsång på skansen igår? Tyckte att Anders Landin, eller Lundin menar jag, är lite för mycket... mmm aaah...precis..." Jag försöker sitta stilla och läsa igenom City kopierade sportnyheter från större dagstidningar men har svårt att koncentrera mig när den medelålders kvinnan måste höja rösten för att höra sig själv och fråga "va?!" arton gånger för att tåget passerar genom diverse tunnlar fram mot stan. Efter Stockholms Södra får kvinnan äntligen den fantastiska idén att avsluta samtalet och när jag ser mig omkring så märker jag att jag inte är helt ensam om att känna förakt. Kvinnan lägger ner mobiltelefonen i sin handväska och tittar obemärkt ut genom fönsterrutan. Yes, vilken underbar start på dagen!
Kommer till jobbet, byter om och slänger in mina fräscha kläder i ett skabbigt skåp, i ett ännu skabbigare omklädningsrum. Med fiskluktande arbetskläder på mig, går jag ner för trappan och stämplar in som en sann svensk knegare. Jag hälsar på mina medarbetare och börjar dagens pass med att göra diverse sysslor. Denna dag är det väldigt lugnt och jag ombeds att gå ut på golvet och hjälpa till med att fylla på varor. Jag slänger av mig förklädet och börjar fylla på alltifrån kaffe till burkar med oliver. Skönt att slippa betjäna kunderna i charken ett tag och bara plocka upp lite grejer för sig själv. "Hallå? Nämen heeej Kattis!" Jag tänker: "Inte nu igen, faaaan!" Kan de inte ens låta mig va ifred på mitt arbete?! Det är en ung kvinna, elegant och har troligen mycket av pappas pengar på sitt konto. Hon går fram och tillbaka bakom mig och har en konversation med ett samtalsämne kvinnor älskar allra mest; relationer. Det är inte klokt hur hon maler på om detaljer med olika killar, hur konstig han var i sängen och bla bla bla. Till slut får jag nog och går tillbaka till charkdisken där jag kan slippa henne. Tiden går och till slut kan jag gå för dagen. Jag åker hem till mina kära lya och hinner precis komma innanför dörren när min mobiltelefon ringer. Jag orkar inte ens bry mig om vem det är som ringer, sätter den på ljudlöst och sätter mig ner i soffan och njuter av tystnaden.
Sen när tror folk att de fortfarande är hemma hos sig, helt själva och kan störa folk med sitt förbannade skitsnack i mobiltelefoner överallt? Jag är så trött på det och det blir ju inte bättre när det finns förbud mot mobiltelefoner i vissa delar av tågvagnarna, men folk tänker inte ens på det. Jag får höra de mest "smaskiga" detaljer i någons privatliv utan att jag ens vill det. Det finns en ljudlösfunktion på alla mobiler och sunt förnuft om när man ska snacka i den och vart, speciellt om vad också.
Nej, jag heter inte Bert-Arne Karlsson och är 83 år gammal.
Fuck The Game
Jag har enda sedan barnsben haft det utstakat om hur jag vill att jag ska leva; med en fantastisk tjej som är snäll, glad och senare i livet blir moder till mina barn. När jag var femton år trodde jag att sex skulle göra mig till en man, erfaren och självsäker. Jag satte upp sex på en jävla piedistal och därmed åkte kvinnan upp där med. Det gick några år och helt plötsligt var jag nitton år och femtioen veckor gammal, oskuld och olyckligt kär. Vad visste inte jag som andra visste? Nu fick det vara nog, dags att bryta isen och ruska om den där piedistalen. En lättnad genomsyrade i min kropp när jag "ruskat om pedistalen". Idag med en lagom mängd erfarenhet så inser jag hur patetiskt och lönlöst det var. Sexet ramlade omkull men kvinnan klöste sig kvar på piedistalen med sina vassa oklippta naglar. Hur kommer det sig?
I gymnasiet blev jag djupt förälskad i en tjej i min klass, jag lyckades att dölja det hyfsat, iaf att jag inte visade egentligen hur kär jag var i henne. Hon hade allt som tilltalar mig; fantastisk utstrålning, glädje, utseende och ödmjukhet. På den tiden var hon så att säga "lite över min liga", hon var mer erfaren och jag hade varken kunnandet eller självförtroendet för att kunna ha en ärlig chans. Jag kommer ihåg hur varm hon gjorde mig inombords genom att bara le mot mig. Då är man tagen. Jag tar "studenten" och vi tar farväl av varandra. Jag tog farväl av plågan över att vara olyckligt kär i någon, och välkomnade att vara olyckligt kär i något igen, kärleken.
Efter att ha varit arbetslös i ett halvår efter gymnasiet, spenderat mestadels av min tid nere i källaren där hemma och deppat, börjar jag jobba. Helt plötsligt vänder det för mig, jag tjänar pengar och har råd att gå ut varje helg och köpa kläder m.m. Efter en lång periods rännande på lokalkrogen så träffar jag en tjej som praktiskt taget stal min blick med sin. Hon var långt ifrån en sådan tjej jag trott att min flickvän skulle kunna vara. Det visade sig även i hela vårt korta förhållande att mina tankar om hur min flickvän ska vara stod fast orubbat inom mig, vi gjorde slut och jag var en erfarenhet rikare. Varför blev jag tillsammans med henne? Bara att få manipulera sig själv lite och leva som man vill leva, med någon. Men efter ett år kom ett, ja kanske det största av bakslag i mitt liv.
Jag är tjugoett år gammal, har jobbat i över ett år och livet ler mot mig. Det är vår och jag verkligen trivs med mig själv. Jag har "äntligen insett" att kärleken får komma när den kommer, man kan ju inte deppa ihop för att man inte träffat någon än, det löser sig. Likt blickarna ifrån en tjej på en rökfylld krog får jag samma blick på mitt jobb. Samma djuriska instinkt kommer inom mig som med den förra tjejen, jag faller tillbaka till att vara kär i något. Snacka om att tro att man hade koll på sig själv.
Vi träffas ute på krogen med arbetskamrater, hon följer med mig hem. Samma visa helger därpå och helt plötsligt står jag där på en busshållplats med en flickväns hand i min. Det är varmt i solen och Huddinge har helt plötsligt gått från vintergrå till sommargrön. Något som jag idag med facit i hand vet om, är att det finns ett misstag i spelet som man aldrig någonsin får göra om man inte vill bli bränd, att man inte tar reda på fakta och innehåll innan man köper grisen i säcken. Jag är helt blind, är så otroligt lycklig över att få vara ömsesidig med någon med känslor. Det gjorde att man förnekade det som hände och skulle hända brevid sina skygglappar. Hon var arton år, hade precis gjort slut med en efterhängsen psykopat till pojkvän, extremt osäker på sig själv och naiv. Några månader innan hade jag och några vänner bokat resa till charterorten Kos i Grekland, det kan nog vara det värsta man kan göra i charterväg. Min kompis säger ordagrant: "Se för fan till att inte bli tillsammans med någon innan resan". Jag, i vetskap om att det inte var någon "risk", skrattar och säger att det var lugnt. Efter två helvetesveckor på en ö hundratals mil hemifrån, söndersliten i själen av saknad till min kärlek så får jag ett sms. All min värdighet, stolthet och lycka rinner ur mig när jag läst klart smset.
Så olyckligt kär jag var i ett ideal som jag var på gymnasiet, lika olyckligt kär var jag i känslan av att haft det som jag velat ha, men ändå veta om att det inte riktigt var det. Tjejen på ICA blev en symbol för min olycka och det sjuka var att jag inte kunde släppa henne, jag trodde att det skulle bli vi igen, fast jag idag vet att hon är absolut den raka motsatsen till vad jag behövde och behöver. Det förstörde en blivande relation med en tjej som jag betraktar än idag som tjejen med stort T i mitt liv. En tjej jag träffade på en resa till fjällen som var en spegelbild utav en själv. Jag stötte bort henne för jag var så rädd för att bli sårad och att mina känslor fortfarande fanns kvar hos ICA-tjejen. Fjällentjejen gör helt rätt som avslutar den existerande relationen som fanns på ett värdigt sätt. Hur lyckas man kunna hata sig själv så mycket genom hur andra har behandlat en själv?
Nu visste jag att jag inte hade något att vinna, och absolut inget att förlora. Fick en skev bild av tjejer och en än mer skev bild av en själv. Jag går på fler bottennapp med tjejer som jag dejtar som utan någon som helst förklaring tokdissar en utan att ens höra av sig. Då börjar man undra över vad fan man har med kärlek att göra. Jag tänker om och sjunker till deras låga jävla nivå och spelar det där spelet; är falsk, manipulerar tjejer till sex och tycker att det är okej. För ett tag sedan fick jag insikt om att den nivån kommer jag aldrig någonsin sjunka till igen. Den är till för osäkra och dumma människor. Tillbaks på ruta ett, jävligt klyschigt. Nu har jag ju iaf inget att tro på och då kan jag ju inte bli besviken.
Utdraget ur min livsordbok:
"Spelet."
"Du som kille kan inte visa för mycket vad du vill och känner om du ska fånga en tjejs uppmärksamhet och nyfikenhet. De har otroliga krav på dig som kille; du ska vara självsäker, se bra ut, ha ambitioner och absolut inte vara förutsägbar. Du får gärna spela svår och ointresserad. Har du en flickvän? Ja, då blir du intressant som bara fan. Det finns bara en massa krav på hennes långa lista, du är ju mannen, hon har ju inga skyldigheter att vara på ett visst sätt som behagar dig. Det skulle kanske isf vara att hon anspelar mycket på sitt utseende och får dig att fantisera om henne sexuellt. Skicka inte sms till henne efter att ni hookat första gången för snabbt, och du kan glömma att hon skickar första messet till dig. Hur skulle det se ut om en tjej visade intresset först? Vänta gärna tre dagar, "den gyllene smsregeln". Efter att ni dejtat och du visat dina "manligaste sidor", tjejernas idealbeteenden från en man (se ovan, "kraven"), så kanske ni blir ett par."
Hur har jag lyckats springa in i bara idioter till tjejer och lyckats vara idioten själv en gång som var en gång för mycket?!
Mannen i den vita hatten (5 år senare)
"Ingen kommer minnas om hundra år." Denna odödliga mening.
Det är det enda du och jag kan vara säkra på som kommer ske här i livet, att vi i slutet dör. Denna död som folk förtränger och blir förskräckta utav. Döden är en del utav våra liv, hur sorgligt och hur mörka våra själar än må bli av döden så är avskedet till livet en början för ett nytt.
Men om nu folk är så rädda för döden och har motton som "Carpe Diem", hur kan inte totalanarkism brett sig ut över världen? "Jag lever i nuet, tar dagen som den kommer.", det är nog ett av det värsta jag vet att få höra. Gör något radikalt och något som du verkligen gillar då istället för att köra dina 7-16 på vardagarna för att sedan på helgen unna dig lite tacos och eventuellt en utgång med dina vänner. Men det finns faktiskt svar på många saker och ting här i världen och ett svar varför folk förtränger både döden och nuet, kallas för religion.
Religioner ingiver hopp och tro i människor. Tänk er alla stackars utsatta människor här i världen som lever fattigt och inte har samma förutsättningar som vi. Så länge det finns tro så finns det hopp om en bättre dag och ett gott liv efter döden. Hade inte religionen funnits hade det nog inte levt så många människor idag. Men med religion känns det som att man lever för morgondagen. Det har inte bara med att man får folk att tro på något och hoppas om lycka, utan även att hålla folk på mattan. ("Stjäl du så blir du straffad av Gud i himlen.") Tänk hur djupt kristendomen sitter i oss, även fast du inte går i kyrkan varje söndag klockan elva och ber "Fader vår". "Helvete!" Jag gjorde precis illa mig, och vad skriker jag för något? Jo, "Helvete!". I USA skriker man "Knulla!" översatt till svenska.
Religioner skapar moral. Religioner skapar också osämja. Det finns heliga krig, religioner som ser livet och döden på olika sätt och människor som föraktar. Jag tror att religionen i slutändan, något som varit så bra för mänskligheten, kommer att bli vår död. Det börjar bli som förr i tiden, alla börjar hata varandra igen, iaf mer än förut. Stormakterna tillverkar massförstörelsevapen medans andra inte får göra det, snacka om att tigga om kärnvapenkrig. Avveckla alla massförstörelsevapen så jag får chansen att se mitt barnbarn le mot mig innan döden kommer för att hämta mig.
76 år kvar.
Studenten och smörgåstårta, varför är det så populärt?
Vi går tillbaks i tiden, ungefär till klockan 08:00 den morgonen då de flesta "studenter" börjar med sin champagnefrukost. Man har planerat och känt sig stressad över denna dag, knappt sovit en blund på natten och inte kunnat äta som man ska. Killar sitter och svettas i deras nyinköpta kostymer från Dressman och sneglar på tjejernas rumpor, då det syns exakt vad som finns under de vita tunna kjolarna. När ska tjejer inse att man INTE ska ha på sig vita underkläder till vita kjolar? (Tack alla tjejer) Efter två timmars drickande, nedsittandes i nån hammock, är det dags att åka till skolan för att ta emot sina betyg av sin mentor som säkerligen känner en viss frustration över att ta farväl av sina elever när de är förfriskade. Klockan är nu 12:59 och "studenterna" räknar ner från 10 och när klockan slår 13:00 utbryter kaoset likt när Sverige gör mål i fotbolls-vm. "Studenterna" springer ut till sina familjer, skriker och gråter av lycka. Deras föräldrar är så stolta, dock upplever de att det är jobbigt att se sitt nyvuxna barn i onyktert tillstånd.
Nu sitter jag där på en uteservering på "Lilla Torg" i Halmstad och ser på när lastbilarna och traktorerna kör omkring med dessa lyckliga nyvuxna barn. Jag minns tillbaka på när jag tog "studenten" och konstaterar att allt är sig likt. Blev dock glad när jag såg några som inte var fulla och var mer intresserade av att åka hem. Från att smutta lite lätt på dagens första öl blev det oundvikligt i värmen att öka storleken i klunkarna. Klockan är strax innan 14:00 och det var dags att bege sig till Halmstads "Drottninggatan". Den årliga studentparaden skulle just äga rum. Inhyrda ungdomar med visselpipor och trummor spelar en medryckande samba. Nära och kära springer in i paraden för att hänga blommor och champagne på sin student. Mängder av hysteriska föräldrar med videokameror puttar sig fram för att få filma sitt nyvuxna barn då det går där i paraden och bara är så lycklig. Några ytligt bekanta tjejer kommer fram till mig ur paraden och ger mig bamsekramar och pussar; "Jag är så glad, fniss" säger de och jag svarar falskt: "Ja jag ser det, stort grattis!". Äntligen är det över. Den enda riktiga anledningen till att man åkte in var för att roa sig själv lite med att se på vitklädda fulla snygga tjejer.
Men tog det verkligen slut redan här? Nejdå, det finns ju en studentmottagning att gå på också och det gjorde jag hos en tjejkompis som visserligen man kan klassa med de andra tjejerna som ser "studenten" som det största som hänt dem, men hon har iaf fötterna på jorden och hade en liten mottagning med sina närmsta familjemedlemmar, jag och min kusin. Jag hälsar på hennes familjemedlemmar, de verkar riktigt trevliga och har inga fördomar om att man är i från den kungliga hufvudstaden. Allt är i sin ordning tills jag kommer in i köket och ser två stora smörgåstårtor och man ser hur det lyser i ögonen på de som just tar sig en bit utav dem. Tjejkompisens mamma frågar mig om jag inte ska smaka på någon av hennes goda smörgåstårtor. Jag skruvar på mig och säger att jag åt precis innan jag kom till mottagningen. Med en viss besviken min så klappar hon mig på axeln och säger: "Bara du är hungrig på lite vanlig tårta sen". Jag kunde pusta ut och bekosta mig ett stort leende.
Smörgåstårta. Varför gillar tamigfan alla smörgåstårta? En kall tårta som skär i alla mina smaklökar. Usch!
Studenten. Varför tror folk att man tagit studenten för när man i själva verket bara har gått ut ur gymnasiet? Om man pluggar vidare efter gymnasiet, då är man en riktigt student. Då kan jag förstå att man kan fira när man klarat sin långa utbildning, inte när man utan någon som helst talang eller intelligens kan plugga sig till de bästa betygen i gymnasiet. Jag var inte med på studentmiddagen eller stod och hoppa på någon lastbil. Jag åkte till skolan, tackade min mentor för de åren som gått, tog mina beytg och hoppade på buss 705 hem. Hade inte tid med firande, fotbolls-vm började klockan 14:30 sista maj år 2002.
Burger King... vilken underbar reklamfilm!
Sedan finns det reklamer som borde totalförbjudas eftersom de ruinerar tonåringar. Jamba. Hört talas om Jamba? Det är ett företag som säljer olika tjänster till din mobiltelefon, alltifrån ring- och smssignaler, videos och katter som "slickar rent" ens display. Av någon märklig anledning händer det att en Jambareklam kommer i början av reklamavbrottet för att sedan dyka upp igen i slutet av det. Extremt irriterande, speciellt om de gör reklam för en galen kossa som muar till låten "I like to move it". Att dra nytta utav unga människors nyfikenhet och trender på det sättet de gör det på är skrämmande. Var och varannan tonåring bär på en mobiltelefon idag och kan snabbt och enkelt betala för de olika tjänsterna med sms. Borde finnas en spärr för de som är under 18 år. Jamba suger.
ICA har i många år nu haft en reklamfilm som utspelar sig i en liten butik där olika händelser sker. Det var en fräsch och uppskattad klick när den kom in i sveriges reklamhushåll men allvarligt talat, varje gång ICA-reklamen kommer på med Paul Tillys flin så somnar man ju. Kul ibörjan men nu är det bara så lamt och känns okreativt. Kom på något bättre. Samma gäller Telia som börjat få lite ICA-varning.
Finns det några bra reklamfilmer då? Jag är väldigt skeptisk av mig men för ett tag sedan så blev jag glad av att titta på en reklamfilm; Burger Kings. Det var det bästa jag nästan har sett i reklamväg. I sin reklamfilm känns det nästan som att de hånar de dåliga reklamfilmerna som vänder sig till alla "självständiga kvinnor där ute". Reklamfilmen är totalt mansdominerad och målar upp den riktige mannen som en sann knegare som behöver ett riktigt mål med mat för att bli mätt. En stor parad utav män, skyltar som man kan förknippa med att "Män kan också" och storbystade kvinnor som retar en stor kille när han drar en buss med en stor "Whopper" framför ansiktet på honom. I den reklamfilmen finns en helt underbar underton utav att det borde vara okej för att visa att killar också är självständiga och får välja det de vill ha, som när en kille sitter med en jättevacker tjej på en restaurant där han får en kvist, en minimal köttbit och pyttelite sås på sin tallrik och ställer sig upp och går raka vägen till Burger King.
Det är bra att reklamfilmer som Burger Kings kommer, för det kanske framför allt får kvinnor att tänka till att det kanske inte är utseendet som först och främst gör en lycklig, utan hur du känner dig inuti. Jag tycker att det är helt okej med reklamfilmer som säljer skönhetsprodukter men det får vara till en viss gräns. Det borde finnas fler reklamfilmer som vänder sig till kvinnors inre. Det borde finnas fler kvinnor som gör reklamfilm.
"Kvinnor är de enda man inte står ut att leva med eller utan"
Blogg... forum för osäkra och självgoda människor?
Jag är inne på www.aftonbladet.se och ser att "Stureplansikonen" Alex Schulman har en blogg där. Killen får säkert rätt bra betalt för att blogga där. Men vem är han egentligen? Vad har han gjort för att få en att beundra honom? Han skriver i sin senaste blogg om hur han ska fira sin midsommar, i en segelbåt ute i skärgården. Inlägget är kort och koncist, tog honom säkert två minuter på sin höjd att skriva ner en inlevelselös och självuppmålande skräpläsning. En kille undrade om Alex får betalt för att skriva. Alex är ett patetiskt exempel.
Nu för tiden har de flesta unga människor blogg, äldre också, men det är övervägande de unga. Och som de bloggar, skriver frenetiskt om vad de har på sig om dagarna, vilka intryck de får och hur duktiga de är. Bloggen har blivit något slags självbekräftelseforum där det går ut på att framhäva sig själv som en intressant och duktig person, skryta och hoppas på att folk som läser det är verkligen intresserade av vad som står. En ytligt bekant till mig tjatade på mig att läsa i hennes blogg och tillslut gick jag in på hennes blogg och började läsa hennes inlägg. Det stod endast om vad hon hade gjort och hur kul hon hade det när hon var ute senast. När ska folk fatta att om de ska ha en blogg, skriv någonting som man kan känna igen sig i, annars kan man lika gärna göra som förr i tiden, skriva dagbok och läsa det sen under 40-årskriser och minnas. Själv. Sen när blev alla stjärnor?
Det finns också mängder med communitysites där folk kan chatta, ladda upp bilder på sig själv och andra, skicka mail till varandra m.m. Det är så tragiskt när man ser SuperSexxiGirl F14 få gästboksinlägg i sin rosapyntade lilla hemsida: "Åhh fy fan vad het du är, sjysta lungor ;)" av CoolaJanne P19 och hon svarar: "Tihi, tack ska du ha sweetie, FnIzZ!" Människor pratar om jämställdhet och att synen på kvinnor måste bli bättre. På barn då? Varför inte ta tag i problemet från början vid låg ålder? Lär barnen respektera varandra utan att dela upp dem för mycket tack vare vilket kön de har.
Det verkar som att Sveriges ungdom idag är så smittade av USA:s syn på hur man ska vara för att vara omtyckt: rik, snygg och känd. Folk läser skvaller som aldrig förr, gottar sig åt Lindsay Lohans tunga missbruk, Britney Spears livskriser och att vissa börjar bli feta. Hur kan man gotta sig åt folks missöden? Det är så tragiskt. Lite som att man tänker att man minsann är bättre än kändisarna och klankar ner på de som ställer till det för sig. Det tråkiga är då att framför allt kvinnor jämför sig med dessa unga kändisar, men hur ska de någonsin kunna göra det? Lohan och de andra har inte blivit kända för inget, de har talang. Om man ska jämföra sig själv, gör det med någon likasinnad istället.
De som läser Ronnie Sandahls blogg på www.aftonbladet.se förstår precis vad jag menar. Han skriver om saker som man lätt känner igen sig i på ett intressant och poängfullt sätt. Han har en poäng i allt. Då blir det intressant.
Det är molnigt ute idag.
