Det ryktas...
I'll be back vänner.
Let it be oh let it be
speaking words of wisdom, let it be.
And in my hour of darkness she is standing right in front of me,
speaking words of wisdom, let it be.
Var finns du Mary?
Jag fick ett mobilnummer förra helgen som jag både vill och inte vill ha i min telefonbok. Jag fick en känsla om att jag borde ta tag i det men till vilken nytta? För exakt fyra år sedan upplevde jag mina absolut gladaste och vackraste av dagar. Knallandes med en vit v-tröja, vita sneakers, blondslingat hår och bredvid en skitsnygg tjej genom söders alla trevliga gator och torg i vårvärmen. Nu knallar jag till och från ett jobb jag inte gillar med svarta slitna skor, ännu slitnare utnötta svarta jeans, med mörkt ovårdat hår och bredvid mig en stor jävla tomhet. Vart tog jag vägen? Vart tog hon vägen? Vart tog Vi vägen? Och det viktigaste av allt just nu; vart leder vägen och med vem?
På ICA där jag jobbar inne i stan så har vi hemkörning till alla pretentiösa östermalmskunder varje tisdag och fredag. Antingen skickar de in ordrar eller så kommer de till butiken, fyller sina kundvagnar och låter de anställda packa ner alla varor i papperskassor. Sedan levereras varorna praktiskt taget in i deras kök där hemma. Varje gång jag jobbar på golvet och hör utropet "hemkörning kassa ett" så skäms jag. Med svansen mellan benen går jag ner till kassan, hälsar artigt på kunden och börja packa ned dennes varor i papperskassar. När jag lagerpackningserfaret packat ned varorna i Tetrisk precision, tar jag emot kvittot där baksidan utav det indikerar vart kunden bor osv. Folk står och glor. Glor, glor och glor. Hon i kassan glor. Kunder glor. Kunden glor mest på en. Den arbetsuppgiften är defenitivt ett av det mest förudmjukande jag har gjort i livet i största allmänhet.
Förra veckan så fick jag lite nog på det där med att komma ned och slicka arsle och skämma ut mig med svansen mellan benen. Ska jag skämma ut mig så kan jag alltid göra det med stil. Jag kommer ner till kassan och hälsar på kunden. Sedan säger jag till en kille som sitter i kassan att det här känns som i filmen "Nyckel till frihet". Kunden släppte all koncentration runt omkring och trängde in sin blick i min och sa surt: "Är det verkligen så du tycker att detta är?!" Jag tänkte: "Shit, en av få människor som kunde läsa sig till min inte allt för långsökta men ändå träffsäkra poäng". Jag blajade bort det hela med hjälp från killen i kassan som är rätt flamsig och skön. Nära kicken; svar ja. Förstår ni varför hon blev så sur? Morgan Freeman spelar en gammal kåkfarare som endast kan få jobb som, ja precis, packa-ner-varor-i-kassor-arbetare efter att han muckat från fängelset. Jag kan förstå att hon blev lack. Men nästa gång vi sågs så var det med stor respekt hon hälsade på och förstod mig.
Jag tjänar tvåsiffrigt i timmen på ICA. Jag är int' bitter. Jag har verkligen "entusiasmen" i mig varje gång jag är där.
Jag funderar på att skicka ett sms till det där numret för att ta tag i roten av alla problem. Jag måste gå vidare i livet och inte stå och stampa ner mig six feet under. Hoppas hon har förståelse för mitt oöppnade hjärta som är så stort och trasigt.
Här kommer en högst idiotiskt töntig grej som en inne- och utelista. Alex Schulman, du är en tönt. På riktigt.
Inne:
Snoop Dogg - Sexual Eruption.
EM och jobbet som medföljer.
Min mamma.
Att skratta högt på riktigt i en msn-konversation.
Att jag börjar få falska(?) förhoppningar om att tjejer kollar in mig igen.
Ute:
Bloggar och dess s k stjärnor. Blondinbellan haha, seriööööööst.
Livsmedelsbranchen.
SL och alla dess anställda.
Chipstuttar och chipsmage.
Colaleende.
God natt mina vänner.
Paula de Tildes leende
Doften av blöt asfalt efter ett sporadiskt vårregn på natten. Jag går på vägen hem, berusad i nattens sista stund innan gryningen. Jag kisar upp mot en av väglamporna och ser hur regnet stilla strilar ner på både buskar och ned i mitt vaxprydda hår. Allt är spökligt tyst och tiden ter sig stilla. Jag känner mig så levande inför mig själv, hur varje andetag känns i hela kroppen och min andedräkt visar sig i den fuktiga luften. Det enda som saknas är en lugn och bra låt som sällskapligt kan föreviga detta ögonblick. Jag har känt ett sådant här ögonblick med Emelie, Emma och Alina. Allt är bara betagande stilla och mitt huvud snurrar för att det är nästan för vackert att ta in.
Jag ser på träden med nyutslagna löv. Jag ser hur grönt det har blivit överallt och tänker på hur det såg ut där för tusen år sedan. Vilka gick i mina fotspår och upplevde de känslor jag just då upplevde? Hur kommer det te sig om tusen år? Kommer någon då att få uppleva den känslan? Jag känner efter i mina fickor för säkerhets skull om jag fick med mina nycklar halvvägs hemifrån. Med en föranad lättnad känner jag de taggiga och hårda konturerna med mina fingertoppar och tar lite längre steg.
Jag kommer hem och lägger mig i min obäddade säng. Ensamt stirrar jag upp i mitt vita tak och tycker mig se himlen. Mina tankar snurrar i de mest fantastiska banor och jag känner att äntligen har de dykt upp igen. Mina äkta och sanna känslor för tjejer, kärlek och livet. Nu har jag tro i både mig själv och i andra. Det enda jag saknar nu är att få dela på livets alla underbara och vackra nyanser med någon. Men nu känner jag ingen stress eller otålighet. Nu känner jag lugnet och förhoppningen att det kommer när det passar oss båda.
I mitt nästa inlägg blir det mitt nygamla jag igen med nya iaktagelser av roliga och tragikomiska saker här i världen, tack ni som finns till för mig och ni som tagit er tiden att läsa mina senast rätt så stela och självdestruktiva inlägg.
Kram! /David
