wibmeister

Ibland undrar jag om det finns ett öde i allt man gör, liksom att allt är förbestämt om hur det ska gå för en här i livet. Ödet gror i en själv över hur man mår, man skapar sina egna öden, det är så jag tror att det är men ack vad jag önskar att det vore annorlunda.  
 
Jag håller minen, gör inga större utsvävningar, iaf så att det inte märks och påverkar andra. Man "accepterar" att man gnetar runt på olika låginkomstjobb och känner innerst inne stor avundsjuka på de lyckliga människor som har energin och den rätta sociala balansen att plugga vidare, ha ett sjyst jobb eller träffa kärleken. Samtidigt som man är avundsjuk, lika mycket unnar man dem det. Iaf skulle man kunna säga något sådant om man visste själv att man lagt sin ribba på ett visst läge och vetat om sina begränsningar. Vet jag vart jag har lagt min ribba och vet jag om mina begränsningar? Mitt naiva jag ser mig själv som unik och talangfull, mitt hjärta är dock för trasigt för att pumpa ut den energin. Jag är i ett ingenmansland. 
 
Det viktigaste någonsin för en människa, är att älska sig själv. Hon ska kunna lita på det hon tycker och tänker. Men om en människa verkligen älskar sig själv fullt ut för att nå lyckligt liv, behöver hon andra som bekräftar att hon gör goda saker för sig själv och andra. I hela mitt liv har jag fått kämpa mig igenom grupptryck, människors brutala elakheter för att bekräfta deras osäkra och hala egon, hur nära och kära tyckt att jag är godtrogen och lat. Även olika vänners okunskap om vem man egentligen är och tro en massa grejer om en utan att tagit reda på fakta. Jag har många många vänner, iaf på pappret, men många få vänner som står mig nära och som vet vem jag är. De är drivkraften i mitt liv. 
 
Jag har fått bra anlag av mina föräldrar, både utseendemässigt och invändigt, lite som att någon där uppe tog det bästa utav dem och satte in det i mig. Men en bristande egenskap skulle självklart åka med. Att helt sakna pondus att göra något utav det man är och vad man kan. Man kanske helt enkelt bara tagit livet med en klackspark och på ett märkligt sätt inte brytt sig om vad andra personer tycker tills man inser konsekvenserna av sitt beteende. Människor dömer en efter minsta lilla grejen. Det är synd för man tar åt sig. Speciellt av dem som står en närmast. 
 
Jag har tröttnat på tjejer. Tjejer har bara gjort ett fett negativt intryck på mig. Det är så sjukt synd för jag älskar dem egentligen. Det finns ingen spänning längre för att man ändå tror och vet att det blir skit allthopa. De inser ju inte vad de går miste om. En ung unik grabb som inte vågar visa det. Om det nu finns en ängel där ute som tillfredställer mitt otroligt stora behov av bekräftelse och kärlek, kanske man blommar ut. Just nu är jag ett rödgult asplöv på sniskan på en höstblöt gren.  
   
Jag är inte självgod, bara äckligt ärlig mot mig själv och mot andra.