wibmeister

Jag glömmer bort stressen för en stund och inser hur skönt och stilla allting är. Sitter i min bil och glider fram på vägarna genom sensommarnattens magiska skådeplatser. Jag sätter på radion, rattar in den rätta kanalen och jag är snart hemma. Plötsligt ringer min mobil och jag svarar. Det är en god vän och vi skrattar och skämtar om de mest bisarra saker som bara två unga män kan göra. Lägger på precis innan jag öppnar porten där hemma. Borstar mina tänder, ställer min väckarklocka på 10:40 och tar mina åtta timmars sömn inför morgondagens arbetspass på ICA. 
 
Som vanligt på morgonen är jag extremt morgontrött och irriterad. Jag kanske borde byta alarmsignalen som låter som att hela Istanbul har fest i min säng. Jag hoppar in i duschen, borstar tänderna och gör mig iordning för avfärd mot mitt arbete. Trängselskatten och dålig framkomlighet gör att jag ställer bilen i Huddinge C och åker kommunalt in till och hem ifrån jobbet. Tåget rullar in på perrongen och jag hittar en plats där jag kan sitta och läsa tidningen City. Innan jag ens hinner komma till stationen Stuvsta ringer det på någons mobiltelefon, en extremt irriterande signal och tillslut kan fanskapet svara. "Hej! Nej jag är på väg in till stan... ja precis... hur är det annars då? hur mår barnen?... såg du på Allsång på skansen igår? Tyckte att Anders Landin, eller Lundin menar jag, är lite för mycket... mmm aaah...precis..." Jag försöker sitta stilla och läsa igenom City kopierade sportnyheter från större dagstidningar men har svårt att koncentrera mig när den medelålders kvinnan måste höja rösten för att höra sig själv och fråga "va?!" arton gånger för att tåget passerar genom diverse tunnlar fram mot stan. Efter Stockholms Södra får kvinnan äntligen den fantastiska idén att avsluta samtalet och när jag ser mig omkring så märker jag att jag inte är helt ensam om att känna förakt. Kvinnan lägger ner mobiltelefonen i sin handväska och tittar obemärkt ut genom fönsterrutan. Yes, vilken underbar start på dagen! 
 
Kommer till jobbet, byter om och slänger in mina fräscha kläder i ett skabbigt skåp, i ett ännu skabbigare omklädningsrum. Med fiskluktande arbetskläder på mig, går jag ner för trappan och stämplar in som en sann svensk knegare. Jag hälsar på mina medarbetare och börjar dagens pass med att göra diverse sysslor. Denna dag är det väldigt lugnt och jag ombeds att gå ut på golvet och hjälpa till med att fylla på varor. Jag slänger av mig förklädet och börjar fylla på alltifrån kaffe till burkar med oliver. Skönt att slippa betjäna kunderna i charken ett tag och bara plocka upp lite grejer för sig själv. "Hallå? Nämen heeej Kattis!" Jag tänker: "Inte nu igen, faaaan!" Kan de inte ens låta mig va ifred på mitt arbete?! Det är en ung kvinna, elegant och har troligen mycket av pappas pengar på sitt konto. Hon går fram och tillbaka bakom mig och har en konversation med ett samtalsämne kvinnor älskar allra mest; relationer.  Det är inte klokt hur hon maler på om detaljer med olika killar, hur konstig han var i sängen och bla bla bla. Till slut får jag nog och går tillbaka till charkdisken där jag kan slippa henne. Tiden går och till slut kan jag gå för dagen. Jag åker hem till mina kära lya och hinner precis komma innanför dörren när min mobiltelefon ringer. Jag orkar inte ens bry mig om vem det är som ringer, sätter den på ljudlöst och sätter mig ner i soffan och njuter av tystnaden. 
 
Sen när tror folk att de fortfarande är hemma hos sig, helt själva och kan störa folk med sitt förbannade skitsnack i mobiltelefoner överallt? Jag är så trött på det och det blir ju inte bättre när det finns förbud mot mobiltelefoner i vissa delar av tågvagnarna, men folk tänker inte ens på det. Jag får höra de mest "smaskiga" detaljer i någons privatliv utan att jag ens vill det. Det finns en ljudlösfunktion på alla mobiler och sunt förnuft om när man ska snacka i den och vart, speciellt om vad också. 
 
 Nej, jag heter inte Bert-Arne Karlsson och är 83 år gammal.