Är jag en astronaut?
Varför får folk snälla och fina människor som du och jag att må dåligt? Vad är det för fel på en själv kan man ju undra ibland. Varför säger hon/han inte vad det som är fel istället för att skylla bort allt på att det de själva som har felet? Hjärnan kommer aldrig att väga tyngre än hjärtat...
Du ligger sömnlös en söndagsnatt och vrider och vänder på dig. Du gick upp sent tidigare den här dagen för att du varit och festat hela natten lång och vilat ut dig ordentligt på vilodagen nummer ett. "Shit, är klockan redan 01:20?!" tänker du när du tar fram mobilen i sängen, i vetskap att du nu endast har fem timmar kvar tills du ska rulla ur sängen och göra dig iordning för en ny intetsägande arbetsvecka. Våld föder våld, likaså föder ångest ångest. Ångesten gör att du börjar tänka på allt som gör en negativ påverkan på dig, alltifrån hur chefen på jobbet kör med dig, att du aldrig klarar sista bossen på super mario eller att du blivit illa behandlad av någon som du inte förstår varför.
Du tänker tillbaka och minns saker som haft inflytande på dig som person, tänker på gamla förhållanden och varför det inte blev en andra date med den där snygga rumänskan. "Vad gjorde jag för fel?". "Varför inser hon inte vilken fin kille jag är?". "Gud, varför är det ingen annan än jag som förstår hur jag känner?". Du drar upp en massa gamla känslomässiga sår. Du tycker synd om dig själv. Ensam mot världen ligger du nu i din säng och känner dig mer medveten med och om dig själv än i någon annan situation i livet. Om du bara visste hur lika vi alla är.
Genom att vara på ett visst sätt ger du en mängd intryck till människor i din närhet. Om det så är ett leende till en äldre dam som handlar skinka på ditt jobb till att du surt svarar på någon tjejs fråga som träffar en känslig punkt inom dig. Av alla saker du gör och säger är det inte många gånger du tänker efter om hur personer runt omkring påverkas av det. Du tänker säkerligen mycket på hur folk beter sig och pratar med dig och om dig. Om du går och handlar en snygg tröja på NK och får en liten oskyldig flört av en snygg kassörska, som gör det för att charma en till nya köp senare, så kan du leva på det en hel dag. Bara ett enda positivt intryck kan få dig att må så bra. Du kan bli dumpad med ett sms av någon du älskar, som fick dig att må så bra. Ett negativt intryck kan sitta i... i åratal.
Visst känner vi alla att vissa vill man inget ont med det man gör, men när inser vi att vi gör folk illa? Det är så svårt att tycka synd om andra, när man redan ligger där i sängen en söndagsnatt och känner efter hur man egentligen mår för tillfället. Man gör negativa intryck till världens grej och tror att de som givit en de negativa gör detsamma, men ärligt talat tror jag stenhårt på att de inte ens tänker på det. Man förtränger alternativt glömmer bort saker man gjort som påverkat andra negativt, både att man känner att man gjort fel eller att man inte har känslor för den personen i fråga. Man kan ju uppleva folk som elaka och svin, men hur många av dem är inte precis som du och jag?
Jag har provat att se mig själv i andras ögon för att kunna förstå vilken bild utav mig själv jag ger till andra. Ett sökande efter att verkligen lära känna mig själv. Får jag verkligen ut det jag vill med det jag gör? Hur går jag till väga för att få dem att inse? Är det viktigt för mig och för dem? Jag vill göra något som gör ett ömsesidigt intryck och fortsätta förstå att folk är olika till sätt men väldigt lika inombords.
Utdraget ur min livsordbok:
"Du kan alltid sätta upp normer för hur det ska vara i huvudet, vad som du tror är bäst, men hjärtat kommer alltid att leda din väg emot dina öden här i livet. Lyssna alltid på vad ditt hjärta har att säga innan du bestämmer dig för vad du vill och göra med ditt liv och hur du vill påverka andras."
Du ligger sömnlös en söndagsnatt och vrider och vänder på dig. Du gick upp sent tidigare den här dagen för att du varit och festat hela natten lång och vilat ut dig ordentligt på vilodagen nummer ett. "Shit, är klockan redan 01:20?!" tänker du när du tar fram mobilen i sängen, i vetskap att du nu endast har fem timmar kvar tills du ska rulla ur sängen och göra dig iordning för en ny intetsägande arbetsvecka. Våld föder våld, likaså föder ångest ångest. Ångesten gör att du börjar tänka på allt som gör en negativ påverkan på dig, alltifrån hur chefen på jobbet kör med dig, att du aldrig klarar sista bossen på super mario eller att du blivit illa behandlad av någon som du inte förstår varför.
Du tänker tillbaka och minns saker som haft inflytande på dig som person, tänker på gamla förhållanden och varför det inte blev en andra date med den där snygga rumänskan. "Vad gjorde jag för fel?". "Varför inser hon inte vilken fin kille jag är?". "Gud, varför är det ingen annan än jag som förstår hur jag känner?". Du drar upp en massa gamla känslomässiga sår. Du tycker synd om dig själv. Ensam mot världen ligger du nu i din säng och känner dig mer medveten med och om dig själv än i någon annan situation i livet. Om du bara visste hur lika vi alla är.
Genom att vara på ett visst sätt ger du en mängd intryck till människor i din närhet. Om det så är ett leende till en äldre dam som handlar skinka på ditt jobb till att du surt svarar på någon tjejs fråga som träffar en känslig punkt inom dig. Av alla saker du gör och säger är det inte många gånger du tänker efter om hur personer runt omkring påverkas av det. Du tänker säkerligen mycket på hur folk beter sig och pratar med dig och om dig. Om du går och handlar en snygg tröja på NK och får en liten oskyldig flört av en snygg kassörska, som gör det för att charma en till nya köp senare, så kan du leva på det en hel dag. Bara ett enda positivt intryck kan få dig att må så bra. Du kan bli dumpad med ett sms av någon du älskar, som fick dig att må så bra. Ett negativt intryck kan sitta i... i åratal.
Visst känner vi alla att vissa vill man inget ont med det man gör, men när inser vi att vi gör folk illa? Det är så svårt att tycka synd om andra, när man redan ligger där i sängen en söndagsnatt och känner efter hur man egentligen mår för tillfället. Man gör negativa intryck till världens grej och tror att de som givit en de negativa gör detsamma, men ärligt talat tror jag stenhårt på att de inte ens tänker på det. Man förtränger alternativt glömmer bort saker man gjort som påverkat andra negativt, både att man känner att man gjort fel eller att man inte har känslor för den personen i fråga. Man kan ju uppleva folk som elaka och svin, men hur många av dem är inte precis som du och jag?
Jag har provat att se mig själv i andras ögon för att kunna förstå vilken bild utav mig själv jag ger till andra. Ett sökande efter att verkligen lära känna mig själv. Får jag verkligen ut det jag vill med det jag gör? Hur går jag till väga för att få dem att inse? Är det viktigt för mig och för dem? Jag vill göra något som gör ett ömsesidigt intryck och fortsätta förstå att folk är olika till sätt men väldigt lika inombords.
Utdraget ur min livsordbok:
"Du kan alltid sätta upp normer för hur det ska vara i huvudet, vad som du tror är bäst, men hjärtat kommer alltid att leda din väg emot dina öden här i livet. Lyssna alltid på vad ditt hjärta har att säga innan du bestämmer dig för vad du vill och göra med ditt liv och hur du vill påverka andras."
Pesten mobiltelefoni.
Jag glömmer bort stressen för en stund och inser hur skönt och stilla allting är. Sitter i min bil och glider fram på vägarna genom sensommarnattens magiska skådeplatser. Jag sätter på radion, rattar in den rätta kanalen och jag är snart hemma. Plötsligt ringer min mobil och jag svarar. Det är en god vän och vi skrattar och skämtar om de mest bisarra saker som bara två unga män kan göra. Lägger på precis innan jag öppnar porten där hemma. Borstar mina tänder, ställer min väckarklocka på 10:40 och tar mina åtta timmars sömn inför morgondagens arbetspass på ICA.
Som vanligt på morgonen är jag extremt morgontrött och irriterad. Jag kanske borde byta alarmsignalen som låter som att hela Istanbul har fest i min säng. Jag hoppar in i duschen, borstar tänderna och gör mig iordning för avfärd mot mitt arbete. Trängselskatten och dålig framkomlighet gör att jag ställer bilen i Huddinge C och åker kommunalt in till och hem ifrån jobbet. Tåget rullar in på perrongen och jag hittar en plats där jag kan sitta och läsa tidningen City. Innan jag ens hinner komma till stationen Stuvsta ringer det på någons mobiltelefon, en extremt irriterande signal och tillslut kan fanskapet svara. "Hej! Nej jag är på väg in till stan... ja precis... hur är det annars då? hur mår barnen?... såg du på Allsång på skansen igår? Tyckte att Anders Landin, eller Lundin menar jag, är lite för mycket... mmm aaah...precis..." Jag försöker sitta stilla och läsa igenom City kopierade sportnyheter från större dagstidningar men har svårt att koncentrera mig när den medelålders kvinnan måste höja rösten för att höra sig själv och fråga "va?!" arton gånger för att tåget passerar genom diverse tunnlar fram mot stan. Efter Stockholms Södra får kvinnan äntligen den fantastiska idén att avsluta samtalet och när jag ser mig omkring så märker jag att jag inte är helt ensam om att känna förakt. Kvinnan lägger ner mobiltelefonen i sin handväska och tittar obemärkt ut genom fönsterrutan. Yes, vilken underbar start på dagen!
Kommer till jobbet, byter om och slänger in mina fräscha kläder i ett skabbigt skåp, i ett ännu skabbigare omklädningsrum. Med fiskluktande arbetskläder på mig, går jag ner för trappan och stämplar in som en sann svensk knegare. Jag hälsar på mina medarbetare och börjar dagens pass med att göra diverse sysslor. Denna dag är det väldigt lugnt och jag ombeds att gå ut på golvet och hjälpa till med att fylla på varor. Jag slänger av mig förklädet och börjar fylla på alltifrån kaffe till burkar med oliver. Skönt att slippa betjäna kunderna i charken ett tag och bara plocka upp lite grejer för sig själv. "Hallå? Nämen heeej Kattis!" Jag tänker: "Inte nu igen, faaaan!" Kan de inte ens låta mig va ifred på mitt arbete?! Det är en ung kvinna, elegant och har troligen mycket av pappas pengar på sitt konto. Hon går fram och tillbaka bakom mig och har en konversation med ett samtalsämne kvinnor älskar allra mest; relationer. Det är inte klokt hur hon maler på om detaljer med olika killar, hur konstig han var i sängen och bla bla bla. Till slut får jag nog och går tillbaka till charkdisken där jag kan slippa henne. Tiden går och till slut kan jag gå för dagen. Jag åker hem till mina kära lya och hinner precis komma innanför dörren när min mobiltelefon ringer. Jag orkar inte ens bry mig om vem det är som ringer, sätter den på ljudlöst och sätter mig ner i soffan och njuter av tystnaden.
Sen när tror folk att de fortfarande är hemma hos sig, helt själva och kan störa folk med sitt förbannade skitsnack i mobiltelefoner överallt? Jag är så trött på det och det blir ju inte bättre när det finns förbud mot mobiltelefoner i vissa delar av tågvagnarna, men folk tänker inte ens på det. Jag får höra de mest "smaskiga" detaljer i någons privatliv utan att jag ens vill det. Det finns en ljudlösfunktion på alla mobiler och sunt förnuft om när man ska snacka i den och vart, speciellt om vad också.
Nej, jag heter inte Bert-Arne Karlsson och är 83 år gammal.
Som vanligt på morgonen är jag extremt morgontrött och irriterad. Jag kanske borde byta alarmsignalen som låter som att hela Istanbul har fest i min säng. Jag hoppar in i duschen, borstar tänderna och gör mig iordning för avfärd mot mitt arbete. Trängselskatten och dålig framkomlighet gör att jag ställer bilen i Huddinge C och åker kommunalt in till och hem ifrån jobbet. Tåget rullar in på perrongen och jag hittar en plats där jag kan sitta och läsa tidningen City. Innan jag ens hinner komma till stationen Stuvsta ringer det på någons mobiltelefon, en extremt irriterande signal och tillslut kan fanskapet svara. "Hej! Nej jag är på väg in till stan... ja precis... hur är det annars då? hur mår barnen?... såg du på Allsång på skansen igår? Tyckte att Anders Landin, eller Lundin menar jag, är lite för mycket... mmm aaah...precis..." Jag försöker sitta stilla och läsa igenom City kopierade sportnyheter från större dagstidningar men har svårt att koncentrera mig när den medelålders kvinnan måste höja rösten för att höra sig själv och fråga "va?!" arton gånger för att tåget passerar genom diverse tunnlar fram mot stan. Efter Stockholms Södra får kvinnan äntligen den fantastiska idén att avsluta samtalet och när jag ser mig omkring så märker jag att jag inte är helt ensam om att känna förakt. Kvinnan lägger ner mobiltelefonen i sin handväska och tittar obemärkt ut genom fönsterrutan. Yes, vilken underbar start på dagen!
Kommer till jobbet, byter om och slänger in mina fräscha kläder i ett skabbigt skåp, i ett ännu skabbigare omklädningsrum. Med fiskluktande arbetskläder på mig, går jag ner för trappan och stämplar in som en sann svensk knegare. Jag hälsar på mina medarbetare och börjar dagens pass med att göra diverse sysslor. Denna dag är det väldigt lugnt och jag ombeds att gå ut på golvet och hjälpa till med att fylla på varor. Jag slänger av mig förklädet och börjar fylla på alltifrån kaffe till burkar med oliver. Skönt att slippa betjäna kunderna i charken ett tag och bara plocka upp lite grejer för sig själv. "Hallå? Nämen heeej Kattis!" Jag tänker: "Inte nu igen, faaaan!" Kan de inte ens låta mig va ifred på mitt arbete?! Det är en ung kvinna, elegant och har troligen mycket av pappas pengar på sitt konto. Hon går fram och tillbaka bakom mig och har en konversation med ett samtalsämne kvinnor älskar allra mest; relationer. Det är inte klokt hur hon maler på om detaljer med olika killar, hur konstig han var i sängen och bla bla bla. Till slut får jag nog och går tillbaka till charkdisken där jag kan slippa henne. Tiden går och till slut kan jag gå för dagen. Jag åker hem till mina kära lya och hinner precis komma innanför dörren när min mobiltelefon ringer. Jag orkar inte ens bry mig om vem det är som ringer, sätter den på ljudlöst och sätter mig ner i soffan och njuter av tystnaden.
Sen när tror folk att de fortfarande är hemma hos sig, helt själva och kan störa folk med sitt förbannade skitsnack i mobiltelefoner överallt? Jag är så trött på det och det blir ju inte bättre när det finns förbud mot mobiltelefoner i vissa delar av tågvagnarna, men folk tänker inte ens på det. Jag får höra de mest "smaskiga" detaljer i någons privatliv utan att jag ens vill det. Det finns en ljudlösfunktion på alla mobiler och sunt förnuft om när man ska snacka i den och vart, speciellt om vad också.
Nej, jag heter inte Bert-Arne Karlsson och är 83 år gammal.
