wibmeister

Doften av blöt asfalt efter ett sporadiskt vårregn på natten. Jag går på vägen hem, berusad i nattens sista stund innan gryningen. Jag kisar upp mot en av väglamporna och ser hur regnet stilla strilar ner på både buskar och ned i mitt vaxprydda hår. Allt är spökligt tyst och tiden ter sig stilla. Jag känner mig så levande inför mig själv, hur varje andetag känns i hela kroppen och min andedräkt visar sig i den fuktiga luften. Det enda som saknas är en lugn och bra låt som sällskapligt kan föreviga detta ögonblick. Jag har känt ett sådant här ögonblick med Emelie, Emma och Alina. Allt är bara betagande stilla och mitt huvud snurrar för att det är nästan för vackert att ta in. 
 
Jag ser på träden med nyutslagna löv. Jag ser hur grönt det har blivit överallt och tänker på hur det såg ut där för tusen år sedan. Vilka gick i mina fotspår och upplevde de känslor jag just då upplevde? Hur kommer det te sig om tusen år? Kommer någon då att få uppleva den känslan? Jag känner efter i mina fickor för säkerhets skull om jag fick med mina nycklar halvvägs hemifrån. Med en föranad lättnad känner jag de taggiga och hårda konturerna med mina fingertoppar och tar lite längre steg. 
 
Jag kommer hem och lägger mig i min obäddade säng. Ensamt stirrar jag upp i mitt vita tak och tycker mig se himlen. Mina tankar snurrar i de mest fantastiska banor och jag känner att äntligen har de dykt upp igen. Mina äkta och sanna känslor för tjejer, kärlek och livet. Nu har jag tro i både mig själv och i andra. Det enda jag saknar nu är att få dela på livets alla underbara och vackra nyanser med någon. Men nu känner jag ingen stress eller otålighet. Nu känner jag lugnet och förhoppningen att det kommer när det passar oss båda. 
 
I mitt nästa inlägg blir det mitt nygamla jag igen med nya iaktagelser av roliga och tragikomiska saker här i världen, tack ni som finns till för mig och ni som tagit er tiden att läsa mina senast rätt så stela och självdestruktiva inlägg. 
 
Kram! /David