Är jag en astronaut?
Varför får folk snälla och fina människor som du och jag att må dåligt? Vad är det för fel på en själv kan man ju undra ibland. Varför säger hon/han inte vad det som är fel istället för att skylla bort allt på att det de själva som har felet? Hjärnan kommer aldrig att väga tyngre än hjärtat...
Du ligger sömnlös en söndagsnatt och vrider och vänder på dig. Du gick upp sent tidigare den här dagen för att du varit och festat hela natten lång och vilat ut dig ordentligt på vilodagen nummer ett. "Shit, är klockan redan 01:20?!" tänker du när du tar fram mobilen i sängen, i vetskap att du nu endast har fem timmar kvar tills du ska rulla ur sängen och göra dig iordning för en ny intetsägande arbetsvecka. Våld föder våld, likaså föder ångest ångest. Ångesten gör att du börjar tänka på allt som gör en negativ påverkan på dig, alltifrån hur chefen på jobbet kör med dig, att du aldrig klarar sista bossen på super mario eller att du blivit illa behandlad av någon som du inte förstår varför.
Du tänker tillbaka och minns saker som haft inflytande på dig som person, tänker på gamla förhållanden och varför det inte blev en andra date med den där snygga rumänskan. "Vad gjorde jag för fel?". "Varför inser hon inte vilken fin kille jag är?". "Gud, varför är det ingen annan än jag som förstår hur jag känner?". Du drar upp en massa gamla känslomässiga sår. Du tycker synd om dig själv. Ensam mot världen ligger du nu i din säng och känner dig mer medveten med och om dig själv än i någon annan situation i livet. Om du bara visste hur lika vi alla är.
Genom att vara på ett visst sätt ger du en mängd intryck till människor i din närhet. Om det så är ett leende till en äldre dam som handlar skinka på ditt jobb till att du surt svarar på någon tjejs fråga som träffar en känslig punkt inom dig. Av alla saker du gör och säger är det inte många gånger du tänker efter om hur personer runt omkring påverkas av det. Du tänker säkerligen mycket på hur folk beter sig och pratar med dig och om dig. Om du går och handlar en snygg tröja på NK och får en liten oskyldig flört av en snygg kassörska, som gör det för att charma en till nya köp senare, så kan du leva på det en hel dag. Bara ett enda positivt intryck kan få dig att må så bra. Du kan bli dumpad med ett sms av någon du älskar, som fick dig att må så bra. Ett negativt intryck kan sitta i... i åratal.
Visst känner vi alla att vissa vill man inget ont med det man gör, men när inser vi att vi gör folk illa? Det är så svårt att tycka synd om andra, när man redan ligger där i sängen en söndagsnatt och känner efter hur man egentligen mår för tillfället. Man gör negativa intryck till världens grej och tror att de som givit en de negativa gör detsamma, men ärligt talat tror jag stenhårt på att de inte ens tänker på det. Man förtränger alternativt glömmer bort saker man gjort som påverkat andra negativt, både att man känner att man gjort fel eller att man inte har känslor för den personen i fråga. Man kan ju uppleva folk som elaka och svin, men hur många av dem är inte precis som du och jag?
Jag har provat att se mig själv i andras ögon för att kunna förstå vilken bild utav mig själv jag ger till andra. Ett sökande efter att verkligen lära känna mig själv. Får jag verkligen ut det jag vill med det jag gör? Hur går jag till väga för att få dem att inse? Är det viktigt för mig och för dem? Jag vill göra något som gör ett ömsesidigt intryck och fortsätta förstå att folk är olika till sätt men väldigt lika inombords.
Utdraget ur min livsordbok:
"Du kan alltid sätta upp normer för hur det ska vara i huvudet, vad som du tror är bäst, men hjärtat kommer alltid att leda din väg emot dina öden här i livet. Lyssna alltid på vad ditt hjärta har att säga innan du bestämmer dig för vad du vill och göra med ditt liv och hur du vill påverka andras."
Du ligger sömnlös en söndagsnatt och vrider och vänder på dig. Du gick upp sent tidigare den här dagen för att du varit och festat hela natten lång och vilat ut dig ordentligt på vilodagen nummer ett. "Shit, är klockan redan 01:20?!" tänker du när du tar fram mobilen i sängen, i vetskap att du nu endast har fem timmar kvar tills du ska rulla ur sängen och göra dig iordning för en ny intetsägande arbetsvecka. Våld föder våld, likaså föder ångest ångest. Ångesten gör att du börjar tänka på allt som gör en negativ påverkan på dig, alltifrån hur chefen på jobbet kör med dig, att du aldrig klarar sista bossen på super mario eller att du blivit illa behandlad av någon som du inte förstår varför.
Du tänker tillbaka och minns saker som haft inflytande på dig som person, tänker på gamla förhållanden och varför det inte blev en andra date med den där snygga rumänskan. "Vad gjorde jag för fel?". "Varför inser hon inte vilken fin kille jag är?". "Gud, varför är det ingen annan än jag som förstår hur jag känner?". Du drar upp en massa gamla känslomässiga sår. Du tycker synd om dig själv. Ensam mot världen ligger du nu i din säng och känner dig mer medveten med och om dig själv än i någon annan situation i livet. Om du bara visste hur lika vi alla är.
Genom att vara på ett visst sätt ger du en mängd intryck till människor i din närhet. Om det så är ett leende till en äldre dam som handlar skinka på ditt jobb till att du surt svarar på någon tjejs fråga som träffar en känslig punkt inom dig. Av alla saker du gör och säger är det inte många gånger du tänker efter om hur personer runt omkring påverkas av det. Du tänker säkerligen mycket på hur folk beter sig och pratar med dig och om dig. Om du går och handlar en snygg tröja på NK och får en liten oskyldig flört av en snygg kassörska, som gör det för att charma en till nya köp senare, så kan du leva på det en hel dag. Bara ett enda positivt intryck kan få dig att må så bra. Du kan bli dumpad med ett sms av någon du älskar, som fick dig att må så bra. Ett negativt intryck kan sitta i... i åratal.
Visst känner vi alla att vissa vill man inget ont med det man gör, men när inser vi att vi gör folk illa? Det är så svårt att tycka synd om andra, när man redan ligger där i sängen en söndagsnatt och känner efter hur man egentligen mår för tillfället. Man gör negativa intryck till världens grej och tror att de som givit en de negativa gör detsamma, men ärligt talat tror jag stenhårt på att de inte ens tänker på det. Man förtränger alternativt glömmer bort saker man gjort som påverkat andra negativt, både att man känner att man gjort fel eller att man inte har känslor för den personen i fråga. Man kan ju uppleva folk som elaka och svin, men hur många av dem är inte precis som du och jag?
Jag har provat att se mig själv i andras ögon för att kunna förstå vilken bild utav mig själv jag ger till andra. Ett sökande efter att verkligen lära känna mig själv. Får jag verkligen ut det jag vill med det jag gör? Hur går jag till väga för att få dem att inse? Är det viktigt för mig och för dem? Jag vill göra något som gör ett ömsesidigt intryck och fortsätta förstå att folk är olika till sätt men väldigt lika inombords.
Utdraget ur min livsordbok:
"Du kan alltid sätta upp normer för hur det ska vara i huvudet, vad som du tror är bäst, men hjärtat kommer alltid att leda din väg emot dina öden här i livet. Lyssna alltid på vad ditt hjärta har att säga innan du bestämmer dig för vad du vill och göra med ditt liv och hur du vill påverka andras."
Kommentarer
Postat av: Linn
Oj, vad du skriver fint.. :O
Trackback
