wibmeister

Såg du svalorna flyga högt i skyn, över en synvillsprydd blå himmel ovanför våra huvuden? Såg du björkens första löv slå ut i en daggdräpande solig morgon i maj? Kände du lukten av nyklippt gräs när du cyklade barfota längs en kringlande grusväg? Hörde du barnen sjunga och skratta i en aircondtionkall buss 705 mot Stuvsta Station? Hörde du mig säga att jag älskar dig mer än vad jag kan uttrycka mig i ord och sång? Är man förbannad, av att misslyckas gång på gång? 
 
Det är så det går, år in och år ut. Våren kommer som ljuset ur en mörk vintertunnel, med förhoppning om och nyvuxet förtroende för livet att leva. Dofter och värme får människors olika känslofunktioner i kroppen att överstimuleras, bara ben och Glenn Hysén, västkustsbrun i min tv-ruta. När jag tänker på våren tänker jag på en blond kvinna i 30-årsåldern cyklandes med en vit och blommig klänning på sig. Fri. Som svalan omgiven av den falska blå himmelen.
 
Varför delar så många människor den här känslan av förtvivelse om att aldrig få bli bekräftad utan istället att alltid bekräfta andra? Jag känner en enorm längtan av bekräftelse och kärlek. Så fort man ger den så ryggar den som man tror kan ge dig lyckan. Finns det inga toffeltjejer (kvar) eller? :) Det är bara psykbrudar som får upp ögonen för en, sedan blir man ointressant när man visar att det är allt eller inget som gäller, nästa toyboy att ragga upp och knulla. Sedan går man in på Katrin Schulmans blogg och läser Sofies Mode.  
 
Jag har verkligen fått bilden utav att killar och tjejer är två olika sorters människor som är värdelösa på att läsa av varandra. De djuriska känslorna sitter fortfarande kvar i en till dels intelligent art men är alldeles för starka för att fungera i praktiken. Det finns en för alla säger de. Då säger jag att då krävs en helvetes modifiering för mannen och kvinnan om det ska fungera. Att träffa någon likasinnad är väl ungefär lika stor risk (ja, jag skriver "risk" istället för "chans" eftersom det är dödfött att känna något hopp) som att få alla rätt på lotto... två gånger i livet. 
 
Min olycka har fått mig att göra saker jag inte står för inför mig själv. Jag är riktigt nere "i skiten" som någon fyndigt har kommit på som uttryck, och jag känner bara att fan nej, nu får det jävlar i mig vara nog. Jag hoppas på den här våren. Jag hoppas att jag kan ändra min syn på livet, samtidigt som någon eller några kan få mig att göra mig rättvisa. Jag behöver en känslovarm människa nu. Snart tar allting slut. 
 
Ur min dikt till Emma: 
 
"Löftet till dig, som inte besvaras
att jag älskar dig, kommer alltid bevaras"