wibmeister

Jag ser mig omkring, ståendes mitt på sergels torg och ser en hel värld av kulturer, stressandes, hasandes, springandes, rullandes och krypandes. Det är invånarna i vår stad. I vår stad av stress och hala egon. Mitt cyniska jag tar överhanden när jag tänker på den stad jag föddes i, staden jag inte velat eller kan lära känna.  
  
Är det någonstans man verkligen kan känna sig riktigt ensam i, så är det i en storstad. Det är så ologiskt det kan bli, men i livet blir det logiskt. Människor överallt, relationer och normer. Trängsel i tågvagnar, köer till de hippaste inneställena runt stureplan, uteliggare som folk skrattar åt, en patetisk livsstil för ungdomar som lever efter vad någon tycker och trångsynta gubbar och kärringar. Jag kan bara inte tycka om den här staden, denna märkvärdiga och självupptagna huvudstad.  
 
På T-centralen tvingas jag gå med resten av ekorrshjulsmänniskorna, se dessa tomma blickar och inpräntade beteenden. Jag går med strömmen fram mot tunnelbanan, där det som vanligt är idioter som går mot strömmen istället för att gå med den på andra sidan av gångtunneln. Man känner sig som någon alpin stjärna när man går slalom och knuffar sig fram, man hoppas varje gång att man inte blir nedslagen av någon. Innan man kommer fram, trött och less, så får man helt plötsligt en punkt.se upptryckt i fejset av en överdrivet ambitiös tidningsutdelare. Men för i helvete, om ni visade hälften av det engagemanget så skulle ni kunna jobba som säljare inom vilken bransch som helst och tjäna pengar på riktigt. Fattar inte hur man kan slänga bort sin tid på det. Lillgammalgrinig som jag är, speciellt i den där gångtunneln på T-centralen, kommer jag fram till spärren för tunnelbanan. Det står killar och män med SL-jackor och patrullerar likt nazister kring Berlin tidigt 40-tal. De glor snett på varenda stackars svensson som tar sin resa till och från sitt arbete som de lärt sig gilla, och vid minsta lilla problemet kring spärren kommer hormonstinta män i lustiga jackor fram och försöker skapa osämja. Alltså den dagen jag går hoppar över en spärr för att hinna med ett tåg, har biljett och en sån där idiot tar tag i mig eller dylikt... inte roligt för denne. De har gjort så mot min mamma när hon hade bråttom hem, ofta man jagar ifatt en svenssonkvinna i 50-årsåldern.  
 
Paus. *Nynnar på en bra låt* "Mmm hmm mm, taking you back to the stars... lala" 
 
Parlamentet är ibland väldigt kul att titta på. Det finns ju många sköna personer som kan skoja om bra grejer. En ny kille, Björn Gustavsson, skulle imitera en brat under en rond och säger följande repliker i en utfrågning från programledare Anders S. Nilsson: B-"Anders, har du varit på White Room?" A-"Nej, jag har aldrig varit på White Room." B-"Alla som är något, hänger på White Room." A-"Hur är White Room, kan du beskriva det?" B-"Man kan inte riktigt komma in, det är mest en kö." A-"Du kan komma in iaf?!" B-"OM JAG KOMMER IN? JAG KOMMER KNAPPT UT! " Magnus Betnér viker sig på andra sidan panelen. Det var så jävla kul när jag såg det här första gången. Jag tänkte: "Yes, äntligen driver de lite med stureplans"ikoner" och wannabes". Efter programmet märkte man att många tyckte att det var lika roligt som jag tyckte det, men att många inte tyckte att det var roligt på det sättet som det ska vara. En tjej på mitt jobb hänger runt alla fjortishak vid stureplan och jag driver med henne varje gång och frågar om hon varit på Laroy i veckan. Kan det bli mer tragikomiskt när hon en dag kommer fram och frågar: "David, såg du parlamentet igår?" Jag svarade ja och då körde hon den "Om jag kommer in, jag kommer knappt ut" och fnissar. Hon tycker att det var kul att han körde den imitationen som om det vore häftigt att vara brat och att det är så det ska vara. Livsstilsidealet för ungdomar i Sthlm. Hon hånar sig själv. Hon står säkert där utanför Laroy en onsdag och fryser i en lång kö med sönderspacklade, osäkra och hala småtjejer och kåta killar som har ölspill på sina skjortor under gåsjackan. Hon är sådant typexempel på en ungdom i Sthlm, hon snackar jämt om utgång hit och dit, här och där och vart man absolut inte kan hänga. Aftonbladets "kilck!" på fredagarna är ju bibeln med Sofi Fahrman och Alex Schulman i spetsen, som bestämmer vad som är "inne" och "ute" här i livet. Stackars arma ungdom.  
 
Nu när jag ändå är i farten, vilket jag inte varit här i bloggen på månader så kan jag väl fortsätta min röda tråd med cynismens slagkraft i en storstad. Fan vad miljön påverkar människor. Stadsmänniskor, de flesta, är ju inte riktigt från vettet alltså. Folk som kommer in till Stockholm utifrån blir ju helt förändrade. De ändrar sin dialekt och sin personlighet för att de inte vill "vara annorlunda". Har några ytligt bekanta som flyttat upp till Stockholm från Halmstad, de hänger på inneställena, ställer upp på så många vimmelbilder de bara kan och sitter säkert ivrigt hemma i sin lägenhet i förorten och scrollar bland bilder på stureplan.se. Fan vad jag ogillar människor ibland. Självupptagna och bekräftelsetörstiga. Hitta er själva så kanske ni slipper jaga en bekräftelse som bara ger en falsk bild utav er själva. 
 
Det finns bra grejer i Stockholm, hör och häpna. Här finns det mesta och man kan gå och titta på fotboll, konserter och ja you name it. Det är väl det som är bra med den här staden.  "En blandning av sött och salt" sjunger Lasse Berghagen i hans hyllningssång "Stockholm i mitt hjärta". Så sant som det var sagt om man inte tänker på vatten.  
 
 
I ett något sentimentalt tillstånd så vill jag förmedla ett budskap. 
 
I en elak värld, bland krig och svek
där ingen blir lärd, där kärlek är blek 
 
I ett fattigt land, bland misär och svält
blir vatten till sand, och hus blir till tält  
 
I en iskall stad, bland våld och hat,
står soldater på rad, där hemlösa tigger mat  
 
I en naiv dröm, bland kärlek och fred,
är orättvisan glömd, och alla ler