Fuck The Game
Jag har enda sedan barnsben haft det utstakat om hur jag vill att jag ska leva; med en fantastisk tjej som är snäll, glad och senare i livet blir moder till mina barn. När jag var femton år trodde jag att sex skulle göra mig till en man, erfaren och självsäker. Jag satte upp sex på en jävla piedistal och därmed åkte kvinnan upp där med. Det gick några år och helt plötsligt var jag nitton år och femtioen veckor gammal, oskuld och olyckligt kär. Vad visste inte jag som andra visste? Nu fick det vara nog, dags att bryta isen och ruska om den där piedistalen. En lättnad genomsyrade i min kropp när jag "ruskat om pedistalen". Idag med en lagom mängd erfarenhet så inser jag hur patetiskt och lönlöst det var. Sexet ramlade omkull men kvinnan klöste sig kvar på piedistalen med sina vassa oklippta naglar. Hur kommer det sig?
I gymnasiet blev jag djupt förälskad i en tjej i min klass, jag lyckades att dölja det hyfsat, iaf att jag inte visade egentligen hur kär jag var i henne. Hon hade allt som tilltalar mig; fantastisk utstrålning, glädje, utseende och ödmjukhet. På den tiden var hon så att säga "lite över min liga", hon var mer erfaren och jag hade varken kunnandet eller självförtroendet för att kunna ha en ärlig chans. Jag kommer ihåg hur varm hon gjorde mig inombords genom att bara le mot mig. Då är man tagen. Jag tar "studenten" och vi tar farväl av varandra. Jag tog farväl av plågan över att vara olyckligt kär i någon, och välkomnade att vara olyckligt kär i något igen, kärleken.
Efter att ha varit arbetslös i ett halvår efter gymnasiet, spenderat mestadels av min tid nere i källaren där hemma och deppat, börjar jag jobba. Helt plötsligt vänder det för mig, jag tjänar pengar och har råd att gå ut varje helg och köpa kläder m.m. Efter en lång periods rännande på lokalkrogen så träffar jag en tjej som praktiskt taget stal min blick med sin. Hon var långt ifrån en sådan tjej jag trott att min flickvän skulle kunna vara. Det visade sig även i hela vårt korta förhållande att mina tankar om hur min flickvän ska vara stod fast orubbat inom mig, vi gjorde slut och jag var en erfarenhet rikare. Varför blev jag tillsammans med henne? Bara att få manipulera sig själv lite och leva som man vill leva, med någon. Men efter ett år kom ett, ja kanske det största av bakslag i mitt liv.
Jag är tjugoett år gammal, har jobbat i över ett år och livet ler mot mig. Det är vår och jag verkligen trivs med mig själv. Jag har "äntligen insett" att kärleken får komma när den kommer, man kan ju inte deppa ihop för att man inte träffat någon än, det löser sig. Likt blickarna ifrån en tjej på en rökfylld krog får jag samma blick på mitt jobb. Samma djuriska instinkt kommer inom mig som med den förra tjejen, jag faller tillbaka till att vara kär i något. Snacka om att tro att man hade koll på sig själv.
Vi träffas ute på krogen med arbetskamrater, hon följer med mig hem. Samma visa helger därpå och helt plötsligt står jag där på en busshållplats med en flickväns hand i min. Det är varmt i solen och Huddinge har helt plötsligt gått från vintergrå till sommargrön. Något som jag idag med facit i hand vet om, är att det finns ett misstag i spelet som man aldrig någonsin får göra om man inte vill bli bränd, att man inte tar reda på fakta och innehåll innan man köper grisen i säcken. Jag är helt blind, är så otroligt lycklig över att få vara ömsesidig med någon med känslor. Det gjorde att man förnekade det som hände och skulle hända brevid sina skygglappar. Hon var arton år, hade precis gjort slut med en efterhängsen psykopat till pojkvän, extremt osäker på sig själv och naiv. Några månader innan hade jag och några vänner bokat resa till charterorten Kos i Grekland, det kan nog vara det värsta man kan göra i charterväg. Min kompis säger ordagrant: "Se för fan till att inte bli tillsammans med någon innan resan". Jag, i vetskap om att det inte var någon "risk", skrattar och säger att det var lugnt. Efter två helvetesveckor på en ö hundratals mil hemifrån, söndersliten i själen av saknad till min kärlek så får jag ett sms. All min värdighet, stolthet och lycka rinner ur mig när jag läst klart smset.
Så olyckligt kär jag var i ett ideal som jag var på gymnasiet, lika olyckligt kär var jag i känslan av att haft det som jag velat ha, men ändå veta om att det inte riktigt var det. Tjejen på ICA blev en symbol för min olycka och det sjuka var att jag inte kunde släppa henne, jag trodde att det skulle bli vi igen, fast jag idag vet att hon är absolut den raka motsatsen till vad jag behövde och behöver. Det förstörde en blivande relation med en tjej som jag betraktar än idag som tjejen med stort T i mitt liv. En tjej jag träffade på en resa till fjällen som var en spegelbild utav en själv. Jag stötte bort henne för jag var så rädd för att bli sårad och att mina känslor fortfarande fanns kvar hos ICA-tjejen. Fjällentjejen gör helt rätt som avslutar den existerande relationen som fanns på ett värdigt sätt. Hur lyckas man kunna hata sig själv så mycket genom hur andra har behandlat en själv?
Nu visste jag att jag inte hade något att vinna, och absolut inget att förlora. Fick en skev bild av tjejer och en än mer skev bild av en själv. Jag går på fler bottennapp med tjejer som jag dejtar som utan någon som helst förklaring tokdissar en utan att ens höra av sig. Då börjar man undra över vad fan man har med kärlek att göra. Jag tänker om och sjunker till deras låga jävla nivå och spelar det där spelet; är falsk, manipulerar tjejer till sex och tycker att det är okej. För ett tag sedan fick jag insikt om att den nivån kommer jag aldrig någonsin sjunka till igen. Den är till för osäkra och dumma människor. Tillbaks på ruta ett, jävligt klyschigt. Nu har jag ju iaf inget att tro på och då kan jag ju inte bli besviken.
Utdraget ur min livsordbok:
"Spelet."
"Du som kille kan inte visa för mycket vad du vill och känner om du ska fånga en tjejs uppmärksamhet och nyfikenhet. De har otroliga krav på dig som kille; du ska vara självsäker, se bra ut, ha ambitioner och absolut inte vara förutsägbar. Du får gärna spela svår och ointresserad. Har du en flickvän? Ja, då blir du intressant som bara fan. Det finns bara en massa krav på hennes långa lista, du är ju mannen, hon har ju inga skyldigheter att vara på ett visst sätt som behagar dig. Det skulle kanske isf vara att hon anspelar mycket på sitt utseende och får dig att fantisera om henne sexuellt. Skicka inte sms till henne efter att ni hookat första gången för snabbt, och du kan glömma att hon skickar första messet till dig. Hur skulle det se ut om en tjej visade intresset först? Vänta gärna tre dagar, "den gyllene smsregeln". Efter att ni dejtat och du visat dina "manligaste sidor", tjejernas idealbeteenden från en man (se ovan, "kraven"), så kanske ni blir ett par."
Hur har jag lyckats springa in i bara idioter till tjejer och lyckats vara idioten själv en gång som var en gång för mycket?!
Mannen i den vita hatten (5 år senare)
"Ingen kommer minnas om hundra år." Denna odödliga mening.
Det är det enda du och jag kan vara säkra på som kommer ske här i livet, att vi i slutet dör. Denna död som folk förtränger och blir förskräckta utav. Döden är en del utav våra liv, hur sorgligt och hur mörka våra själar än må bli av döden så är avskedet till livet en början för ett nytt.
Men om nu folk är så rädda för döden och har motton som "Carpe Diem", hur kan inte totalanarkism brett sig ut över världen? "Jag lever i nuet, tar dagen som den kommer.", det är nog ett av det värsta jag vet att få höra. Gör något radikalt och något som du verkligen gillar då istället för att köra dina 7-16 på vardagarna för att sedan på helgen unna dig lite tacos och eventuellt en utgång med dina vänner. Men det finns faktiskt svar på många saker och ting här i världen och ett svar varför folk förtränger både döden och nuet, kallas för religion.
Religioner ingiver hopp och tro i människor. Tänk er alla stackars utsatta människor här i världen som lever fattigt och inte har samma förutsättningar som vi. Så länge det finns tro så finns det hopp om en bättre dag och ett gott liv efter döden. Hade inte religionen funnits hade det nog inte levt så många människor idag. Men med religion känns det som att man lever för morgondagen. Det har inte bara med att man får folk att tro på något och hoppas om lycka, utan även att hålla folk på mattan. ("Stjäl du så blir du straffad av Gud i himlen.") Tänk hur djupt kristendomen sitter i oss, även fast du inte går i kyrkan varje söndag klockan elva och ber "Fader vår". "Helvete!" Jag gjorde precis illa mig, och vad skriker jag för något? Jo, "Helvete!". I USA skriker man "Knulla!" översatt till svenska.
Religioner skapar moral. Religioner skapar också osämja. Det finns heliga krig, religioner som ser livet och döden på olika sätt och människor som föraktar. Jag tror att religionen i slutändan, något som varit så bra för mänskligheten, kommer att bli vår död. Det börjar bli som förr i tiden, alla börjar hata varandra igen, iaf mer än förut. Stormakterna tillverkar massförstörelsevapen medans andra inte får göra det, snacka om att tigga om kärnvapenkrig. Avveckla alla massförstörelsevapen så jag får chansen att se mitt barnbarn le mot mig innan döden kommer för att hämta mig.
76 år kvar.
