wibmeister

Jag vill bli och vara din hjälte, men det är svårt för jag har ingen hel dräkt att skydda oss med. Att sy ihop den trasiga sömmen kräver tid av slit och engagemang. Inom mig har jag den perfekta designen men den röda tråden i den specialsydda hjältedräkten är över mina tillgångar på pränt. Papper må vara lätt, kommet och förgånget, men kan skära de djupaste och tyngsta av sår. För mig finns inga andra alternativ än att kämpa för att få dräkten klar så fort som möjligt. Frågan är om du orkar eller vill vänta?
 
En frustrerande känsla som stämde så väl, den fick du ur mig. Det tog en stund men till slut lämnade jag ut den. När jag då gav en invitation om känslan du sökte från mig så gav du ett avslag. En läxa av att lära sig från historien eller brist på tro för oss?    
 
Nu skriver jag känslor förtäcka i ord. Jag önskar att jag var hos dig nu och delade nattens inbrott nakna, utlämnade till varandra. Nu sitter jag ensam helt utlämnad till mig själv och mitt oroliga hjärta. Jag känner mig naken inombords. 
 
  
 
  
 

Doften av blöt asfalt efter ett sporadiskt vårregn på natten. Jag går på vägen hem, berusad i nattens sista stund innan gryningen. Jag kisar upp mot en av väglamporna och ser hur regnet stilla strilar ner på både buskar och ned i mitt vaxprydda hår. Allt är spökligt tyst och tiden ter sig stilla. Jag känner mig så levande inför mig själv, hur varje andetag känns i hela kroppen och min andedräkt visar sig i den fuktiga luften. Det enda som saknas är en lugn och bra låt som sällskapligt kan föreviga detta ögonblick. Jag har känt ett sådant här ögonblick med Emelie, Emma och Alina. Allt är bara betagande stilla och mitt huvud snurrar för att det är nästan för vackert att ta in. 
 
Jag ser på träden med nyutslagna löv. Jag ser hur grönt det har blivit överallt och tänker på hur det såg ut där för tusen år sedan. Vilka gick i mina fotspår och upplevde de känslor jag just då upplevde? Hur kommer det te sig om tusen år? Kommer någon då att få uppleva den känslan? Jag känner efter i mina fickor för säkerhets skull om jag fick med mina nycklar halvvägs hemifrån. Med en föranad lättnad känner jag de taggiga och hårda konturerna med mina fingertoppar och tar lite längre steg. 
 
Jag kommer hem och lägger mig i min obäddade säng. Ensamt stirrar jag upp i mitt vita tak och tycker mig se himlen. Mina tankar snurrar i de mest fantastiska banor och jag känner att äntligen har de dykt upp igen. Mina äkta och sanna känslor för tjejer, kärlek och livet. Nu har jag tro i både mig själv och i andra. Det enda jag saknar nu är att få dela på livets alla underbara och vackra nyanser med någon. Men nu känner jag ingen stress eller otålighet. Nu känner jag lugnet och förhoppningen att det kommer när det passar oss båda. 
 
I mitt nästa inlägg blir det mitt nygamla jag igen med nya iaktagelser av roliga och tragikomiska saker här i världen, tack ni som finns till för mig och ni som tagit er tiden att läsa mina senast rätt så stela och självdestruktiva inlägg. 
 
Kram! /David 

Såg du svalorna flyga högt i skyn, över en synvillsprydd blå himmel ovanför våra huvuden? Såg du björkens första löv slå ut i en daggdräpande solig morgon i maj? Kände du lukten av nyklippt gräs när du cyklade barfota längs en kringlande grusväg? Hörde du barnen sjunga och skratta i en aircondtionkall buss 705 mot Stuvsta Station? Hörde du mig säga att jag älskar dig mer än vad jag kan uttrycka mig i ord och sång? Är man förbannad, av att misslyckas gång på gång? 
 
Det är så det går, år in och år ut. Våren kommer som ljuset ur en mörk vintertunnel, med förhoppning om och nyvuxet förtroende för livet att leva. Dofter och värme får människors olika känslofunktioner i kroppen att överstimuleras, bara ben och Glenn Hysén, västkustsbrun i min tv-ruta. När jag tänker på våren tänker jag på en blond kvinna i 30-årsåldern cyklandes med en vit och blommig klänning på sig. Fri. Som svalan omgiven av den falska blå himmelen.
 
Varför delar så många människor den här känslan av förtvivelse om att aldrig få bli bekräftad utan istället att alltid bekräfta andra? Jag känner en enorm längtan av bekräftelse och kärlek. Så fort man ger den så ryggar den som man tror kan ge dig lyckan. Finns det inga toffeltjejer (kvar) eller? :) Det är bara psykbrudar som får upp ögonen för en, sedan blir man ointressant när man visar att det är allt eller inget som gäller, nästa toyboy att ragga upp och knulla. Sedan går man in på Katrin Schulmans blogg och läser Sofies Mode.  
 
Jag har verkligen fått bilden utav att killar och tjejer är två olika sorters människor som är värdelösa på att läsa av varandra. De djuriska känslorna sitter fortfarande kvar i en till dels intelligent art men är alldeles för starka för att fungera i praktiken. Det finns en för alla säger de. Då säger jag att då krävs en helvetes modifiering för mannen och kvinnan om det ska fungera. Att träffa någon likasinnad är väl ungefär lika stor risk (ja, jag skriver "risk" istället för "chans" eftersom det är dödfött att känna något hopp) som att få alla rätt på lotto... två gånger i livet. 
 
Min olycka har fått mig att göra saker jag inte står för inför mig själv. Jag är riktigt nere "i skiten" som någon fyndigt har kommit på som uttryck, och jag känner bara att fan nej, nu får det jävlar i mig vara nog. Jag hoppas på den här våren. Jag hoppas att jag kan ändra min syn på livet, samtidigt som någon eller några kan få mig att göra mig rättvisa. Jag behöver en känslovarm människa nu. Snart tar allting slut. 
 
Ur min dikt till Emma: 
 
"Löftet till dig, som inte besvaras
att jag älskar dig, kommer alltid bevaras" 

Jag ser mig omkring, ståendes mitt på sergels torg och ser en hel värld av kulturer, stressandes, hasandes, springandes, rullandes och krypandes. Det är invånarna i vår stad. I vår stad av stress och hala egon. Mitt cyniska jag tar överhanden när jag tänker på den stad jag föddes i, staden jag inte velat eller kan lära känna.  
  
Är det någonstans man verkligen kan känna sig riktigt ensam i, så är det i en storstad. Det är så ologiskt det kan bli, men i livet blir det logiskt. Människor överallt, relationer och normer. Trängsel i tågvagnar, köer till de hippaste inneställena runt stureplan, uteliggare som folk skrattar åt, en patetisk livsstil för ungdomar som lever efter vad någon tycker och trångsynta gubbar och kärringar. Jag kan bara inte tycka om den här staden, denna märkvärdiga och självupptagna huvudstad.  
 
På T-centralen tvingas jag gå med resten av ekorrshjulsmänniskorna, se dessa tomma blickar och inpräntade beteenden. Jag går med strömmen fram mot tunnelbanan, där det som vanligt är idioter som går mot strömmen istället för att gå med den på andra sidan av gångtunneln. Man känner sig som någon alpin stjärna när man går slalom och knuffar sig fram, man hoppas varje gång att man inte blir nedslagen av någon. Innan man kommer fram, trött och less, så får man helt plötsligt en punkt.se upptryckt i fejset av en överdrivet ambitiös tidningsutdelare. Men för i helvete, om ni visade hälften av det engagemanget så skulle ni kunna jobba som säljare inom vilken bransch som helst och tjäna pengar på riktigt. Fattar inte hur man kan slänga bort sin tid på det. Lillgammalgrinig som jag är, speciellt i den där gångtunneln på T-centralen, kommer jag fram till spärren för tunnelbanan. Det står killar och män med SL-jackor och patrullerar likt nazister kring Berlin tidigt 40-tal. De glor snett på varenda stackars svensson som tar sin resa till och från sitt arbete som de lärt sig gilla, och vid minsta lilla problemet kring spärren kommer hormonstinta män i lustiga jackor fram och försöker skapa osämja. Alltså den dagen jag går hoppar över en spärr för att hinna med ett tåg, har biljett och en sån där idiot tar tag i mig eller dylikt... inte roligt för denne. De har gjort så mot min mamma när hon hade bråttom hem, ofta man jagar ifatt en svenssonkvinna i 50-årsåldern.  
 
Paus. *Nynnar på en bra låt* "Mmm hmm mm, taking you back to the stars... lala" 
 
Parlamentet är ibland väldigt kul att titta på. Det finns ju många sköna personer som kan skoja om bra grejer. En ny kille, Björn Gustavsson, skulle imitera en brat under en rond och säger följande repliker i en utfrågning från programledare Anders S. Nilsson: B-"Anders, har du varit på White Room?" A-"Nej, jag har aldrig varit på White Room." B-"Alla som är något, hänger på White Room." A-"Hur är White Room, kan du beskriva det?" B-"Man kan inte riktigt komma in, det är mest en kö." A-"Du kan komma in iaf?!" B-"OM JAG KOMMER IN? JAG KOMMER KNAPPT UT! " Magnus Betnér viker sig på andra sidan panelen. Det var så jävla kul när jag såg det här första gången. Jag tänkte: "Yes, äntligen driver de lite med stureplans"ikoner" och wannabes". Efter programmet märkte man att många tyckte att det var lika roligt som jag tyckte det, men att många inte tyckte att det var roligt på det sättet som det ska vara. En tjej på mitt jobb hänger runt alla fjortishak vid stureplan och jag driver med henne varje gång och frågar om hon varit på Laroy i veckan. Kan det bli mer tragikomiskt när hon en dag kommer fram och frågar: "David, såg du parlamentet igår?" Jag svarade ja och då körde hon den "Om jag kommer in, jag kommer knappt ut" och fnissar. Hon tycker att det var kul att han körde den imitationen som om det vore häftigt att vara brat och att det är så det ska vara. Livsstilsidealet för ungdomar i Sthlm. Hon hånar sig själv. Hon står säkert där utanför Laroy en onsdag och fryser i en lång kö med sönderspacklade, osäkra och hala småtjejer och kåta killar som har ölspill på sina skjortor under gåsjackan. Hon är sådant typexempel på en ungdom i Sthlm, hon snackar jämt om utgång hit och dit, här och där och vart man absolut inte kan hänga. Aftonbladets "kilck!" på fredagarna är ju bibeln med Sofi Fahrman och Alex Schulman i spetsen, som bestämmer vad som är "inne" och "ute" här i livet. Stackars arma ungdom.  
 
Nu när jag ändå är i farten, vilket jag inte varit här i bloggen på månader så kan jag väl fortsätta min röda tråd med cynismens slagkraft i en storstad. Fan vad miljön påverkar människor. Stadsmänniskor, de flesta, är ju inte riktigt från vettet alltså. Folk som kommer in till Stockholm utifrån blir ju helt förändrade. De ändrar sin dialekt och sin personlighet för att de inte vill "vara annorlunda". Har några ytligt bekanta som flyttat upp till Stockholm från Halmstad, de hänger på inneställena, ställer upp på så många vimmelbilder de bara kan och sitter säkert ivrigt hemma i sin lägenhet i förorten och scrollar bland bilder på stureplan.se. Fan vad jag ogillar människor ibland. Självupptagna och bekräftelsetörstiga. Hitta er själva så kanske ni slipper jaga en bekräftelse som bara ger en falsk bild utav er själva. 
 
Det finns bra grejer i Stockholm, hör och häpna. Här finns det mesta och man kan gå och titta på fotboll, konserter och ja you name it. Det är väl det som är bra med den här staden.  "En blandning av sött och salt" sjunger Lasse Berghagen i hans hyllningssång "Stockholm i mitt hjärta". Så sant som det var sagt om man inte tänker på vatten.  
 
 
I ett något sentimentalt tillstånd så vill jag förmedla ett budskap. 
 
I en elak värld, bland krig och svek
där ingen blir lärd, där kärlek är blek 
 
I ett fattigt land, bland misär och svält
blir vatten till sand, och hus blir till tält  
 
I en iskall stad, bland våld och hat,
står soldater på rad, där hemlösa tigger mat  
 
I en naiv dröm, bland kärlek och fred,
är orättvisan glömd, och alla ler  
 

Ibland undrar jag om det finns ett öde i allt man gör, liksom att allt är förbestämt om hur det ska gå för en här i livet. Ödet gror i en själv över hur man mår, man skapar sina egna öden, det är så jag tror att det är men ack vad jag önskar att det vore annorlunda.  
 
Jag håller minen, gör inga större utsvävningar, iaf så att det inte märks och påverkar andra. Man "accepterar" att man gnetar runt på olika låginkomstjobb och känner innerst inne stor avundsjuka på de lyckliga människor som har energin och den rätta sociala balansen att plugga vidare, ha ett sjyst jobb eller träffa kärleken. Samtidigt som man är avundsjuk, lika mycket unnar man dem det. Iaf skulle man kunna säga något sådant om man visste själv att man lagt sin ribba på ett visst läge och vetat om sina begränsningar. Vet jag vart jag har lagt min ribba och vet jag om mina begränsningar? Mitt naiva jag ser mig själv som unik och talangfull, mitt hjärta är dock för trasigt för att pumpa ut den energin. Jag är i ett ingenmansland. 
 
Det viktigaste någonsin för en människa, är att älska sig själv. Hon ska kunna lita på det hon tycker och tänker. Men om en människa verkligen älskar sig själv fullt ut för att nå lyckligt liv, behöver hon andra som bekräftar att hon gör goda saker för sig själv och andra. I hela mitt liv har jag fått kämpa mig igenom grupptryck, människors brutala elakheter för att bekräfta deras osäkra och hala egon, hur nära och kära tyckt att jag är godtrogen och lat. Även olika vänners okunskap om vem man egentligen är och tro en massa grejer om en utan att tagit reda på fakta. Jag har många många vänner, iaf på pappret, men många få vänner som står mig nära och som vet vem jag är. De är drivkraften i mitt liv. 
 
Jag har fått bra anlag av mina föräldrar, både utseendemässigt och invändigt, lite som att någon där uppe tog det bästa utav dem och satte in det i mig. Men en bristande egenskap skulle självklart åka med. Att helt sakna pondus att göra något utav det man är och vad man kan. Man kanske helt enkelt bara tagit livet med en klackspark och på ett märkligt sätt inte brytt sig om vad andra personer tycker tills man inser konsekvenserna av sitt beteende. Människor dömer en efter minsta lilla grejen. Det är synd för man tar åt sig. Speciellt av dem som står en närmast. 
 
Jag har tröttnat på tjejer. Tjejer har bara gjort ett fett negativt intryck på mig. Det är så sjukt synd för jag älskar dem egentligen. Det finns ingen spänning längre för att man ändå tror och vet att det blir skit allthopa. De inser ju inte vad de går miste om. En ung unik grabb som inte vågar visa det. Om det nu finns en ängel där ute som tillfredställer mitt otroligt stora behov av bekräftelse och kärlek, kanske man blommar ut. Just nu är jag ett rödgult asplöv på sniskan på en höstblöt gren.  
   
Jag är inte självgod, bara äckligt ärlig mot mig själv och mot andra.